Fursten som blev radikal

Göran Greider om anarkisten Kropotkins memoarer: Läs och bli en bättre människa!

Publicerad 2019-01-17

Är du ledsen? Ser du inget hopp i den politiska situationen?

Anarkisten Pjotr Kropotkins memoarer ges ut i ny översättning.

I så fall är det en god idé att läsa Pjotr Kropotkins självbiografi En anarkists minnen. Jag vet nog ingen politisk bok som utstrålar en så märklig optimism och den har följt mig sedan tonåren, då jag bitvis läste den som en äventyrsbok.

Här berättas dråpligt om Kropotkins rymning från Peter Paul-fästningen, om chiffrerade brev som tidens radikaler skrev till varandra, om spioner och till och med om hans strapatsrika resor i Sibirien där ingen europé tidigare satt sin fot.

Det är 1800-talet när det är som bäst, med en självklar tro på mänsklighetens framsteg och en rysk radikals lika självklara kärlek till bönder och arbetare, vars ”sunda omdöme” Kropotkin aldrig tvivlade på.

Det stora främmande landet i öster öppnar sig för läsaren och jag skulle tro att många rentav kan få en annan syn på den berömda ryska ”nihilismen”, som än i dag förknippas med terror och Raskolnikovs yxmord. Kropotkin menade att Västeuropa missförstod denna nihilism, att den i själva verket var ett slags uppriktighetsfilosofi, en etik som vände sig mot allt officiöst hyckleri, ja en sorts existentialism, proklamerad av förebilder som Bakunin.  

Furst Kropotkin föddes 1842 in i den ryska adeln, närmare bestämt Moskva­adeln som levde sina håglösa men glittrande liv i stilla kvarter bakom Kreml – avundsjuka på adeln i huvudstaden Petersburg – och på somrarna for till sina gods.


Pjotrs far ägde själv över 1 200 livegna själar som han behandlade varken bättre eller sämre än övrig adel gjorde, det vill säga med en likgiltig, normaliserad grymhet. Som ung tilldelades fadern en tapperhetsmedalj av tsaren, efter att ett barn under ett fälttåg mot turkarna räddats ur ett brinnande hus – av faderns livegne tjänare; fadern tyckte det var självklart att han själv erhöll den medaljen. När familjen åt middag stod bakom varje familjemedlem en tjänare redo att servera, berättar Kropotkin om uppväxten i en ofattbart privilegierad tillvaro. I tonåren upptas han i den så kallade pagekåren, ett slags militärskola med särskilda band till det kejserliga hovet.


Jag ska inte dra Kropotkins livshistoria. Men när jag nu läser den mer kompletta utgåva som kommit av självbiografin letar den sig på ett annat sätt in i nuet. Frågan som växer fram på sidorna är denna: Hur kunde det komma sig att en människa som föds in i en så privilegierad tillvaro till slut väljer att bryta med den? Hur blev han radikaliserad (ett ord som jag vägrar sätta citattecken kring)? 

En anarkists minnen av Pjotr Kropotkin (omslag)

Under ett sekels tid, låt oss säga från 1880 till 1980, var världen full av de där avfallen från elitskikten, när överklassmänniskor bröt med sina ärvda lojaliteter och valde att utmana ett helt system. Från en Pjotr Kropotkin eller en William Morris ända bort till en Olof Palme illustrerade många socialistiska gestalter Brechts berömda dikt: 

”Jag är född i ett/ välbärgat hem. Mina föräldrar/ hängde på mig krage och uppfostrade/ mig i vanor som kräver betjäning, undervisad/ blev jag i konsten att ge order./ Men när jag växte upp och såg mig om/ gillade jag inte människor av min klass/ vana att ge order och att bli betjänade/ och jag lämnade min klass och slöt mig till/ den lägre./ Därmed/har de fostrat en förrädare, lärt upp honom/ i sina konster/och han förråder/ dem för fienden.”

I dag tornar en mäktig nationell och global elit åter upp sig över världens befolkningar. Den ena rapporten efter den andra berättar att så och så många dussin miljardärer tjänar lika mycket som halva jordens befolkning. Ändå ser man alltmer sällan någon nedstiga från höjderna och brechtianskt överge sina privilegier. Tvärtom är det slående hur massiva och raljerande attackerna är från borgerliga skribenter så snart de avgrundslika klyftorna påpekas – här finns faktiskt en faktaresistens som inte ligger den gamla ryska överklassen efter.


Kropotkins berättelse bärs av en djup tilltro till sin tids bönder och arbetare men även av en övertygelse om att allt fler enskilda individer inom samhälls­eliterna i längden inser hur ohållbar situationen är.

Ingen omvälvning har skett, skriver han, utan att ”de nya idealen spritt sig också till den klass vars ekonomiska och politiska privilegier man går till storms mot.” Också Kropotkins variant av darwinismen som talar om ”ömsesidig hjälp” i stället för enbart konkurrens och som många nutida evolutionsbiologer refererar till, rymmer ett hopp om att det i allt mänskligt finns en ”social kärna” som till slut alltid ger sig tillkänna.

Kropotkins minnen är märkliga, därför att de mer pekar mot framtiden än det förflutna. Inte ett enda gnälligt tonfall förnims. Läs och bli en gladare och kanske rentav bättre människa!

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.