Kusligt drama i skärgården

Publicerad 2015-01-23

Hemåt över isen både detaljerad och syrlig

Gunilla Linn Perssons (född 1958) nya roman börjar i tragedin när en grupp unga gick igenom isen.Foto

Sverige har ovanligt goda geografiska förutsättningar för en litterär genre som skärgårdsdramatik. Exemplen är också många alltifrån Emilie Flygare-Carlén och August Strindberg. I dag finns ingen som behärskar skärgårdens dramatiska potential bättre än Gunilla Linn Persson, som i flera romaner och också i mer populärkulturella sammanhang (Skärgårdsdoktorn) utnyttjat sina förstahandskunskaper i ämnet.

I hennes nya roman Hemåt över isen anger titeln vad det handlar om, något vi känner igen från Strindbergs Hemsöborna. Här är det ungdomar som överraskas av storm och går under när de är på väg hem över isen från dans en vinterkväll 1914. Den här kusligt väl berättade tragedin tjänar som mörk bakgrund till vad som händer på ungdomarnas hemö hundra år senare, och den har präglat livet på ön alla år däremellan. Skulden till olyckan har lagts på en av familjerna på ön, och samlivet bland invånarna i den isolerade kommuniteten har förgiftats generation efter generation.

I nutid möter vi den drygt femtioåriga hemmadottern Ellinor, som slavar under sin lika lame som tyranniske fars färla. Hennes ungdomskärlek dyker överraskande upp fyrtio år efter att han försvunnit till Kanada. Han tillhörde den förtalade släkten, så förhållandet stoppades av den tyranniske fadern, som dessutom ville ha dottern för sig själv. Ellinor har förträngt vad som ­hände, men nu lockas det förflutna långsamt fram.

Handlingen ska inte vidare refereras, inte för att Hemåt över isen är en spännings­roman utan för att den kortfattat återberättad framstår som så banal.

Men Gunilla Linn Persson är en tillräckligt bra författare för att göra mer än att leverera romantiska och dramatiska klichéer. Hennes skärgårdskunskaper är gedigna, och både natur och inte minst arbetsliv integreras i historien på ett sätt som är mer än bara atmosfärskapande - det är inte bara Kristina Sandberg som har skarpa ögon för arbetslivet i ett hem. En annan författare man kan se paralleller till är Elisabeth Rynell och hennes romaner Hohaj och Till Mervas.

Ellinor växer under historiens gång till en allt intressantare romanfigur med sina lager av bakgrunder både i ungdomens kärleksolycka, den hundraåriga tragedin och minnet av en i skärgården svårt malplacerad mor, som begick självmord när Ellinor var tio år. Dessutom är den rätt barska Ellinor en sensibel poesi­läsare. En komplex gestalt som författaren successivt gör alltmer levande och trovärdig.

Detta är alltså en riktigt bra berättad roman, och när jag ögnar igenom den en andra gång framgår tydligare hur alla konkreta detaljer utgör byggstenar i helheten. Att Gunilla Linn Perssons ­litet syrliga humor är ett mycket uppfriskande stilmedel gläds man åt redan från början.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.