Bernhard läses bäst i småbitar
Publicerad 2014-01-07
Efter 50 år kommer debutromanen Frost på svenska
Det är kanske inte så överraskande att Ingeborg Bachmann entusiastiskt hälsade Thomas Bernhards debutroman Frost (1963) som inledningen till en ny epok inom tyskspråkig prosa. Mer förvånande är att även mottagandet i övrigt var så positivt. För Thomas Bernhard var verkligen radikal och djupt originell redan från början, och här i Frost är han till och med mer hänsynslöst egensinnig än i många senare mer koncentrerade prosaböcker.
En ung läkarstudent anländer till en liten isolerad by i en djup alpdal. Hans professor har bett honom att utforska hur det står till med professorns bror, en konstnär, som vistas i byn. Konstnären kastar sig direkt över den unge mannen och pumpar honom full med sin passionerade nihilism. En stormflod av oförytterliga åsikter om tillvarons och människornas eländiga tillstånd och inneboende ondska vräks över både den unge mannen och oss läsare. Man försöker värja sig men det går inte. Konstnären uttrycker sig med outtröttlig vitalitet och blixtrande formuleringsförmåga. Han fångar upp en tråd, oftast en obetydlig person eller en banal retlighet som en blåsa i foten. Sedan arbetar han sig snabbt upp till paranoid extas, och den lilla blåsan blir utgångspunkten för en apokalyptisk vision. Som läsare tappar man ideligen andan, och det här är en roman så frenetisk och intensiv, att man får ta till sig den i småbitar, kanske tio sidor åt gången för att sedan pusta ut med ett korsord eller en kopp té.
Själva grunden för dessa passionerade språkexcesser är här som i hela Bernhards författarskap hans avgörande upplevelser som barn under ett nazistiskt och katolskt konservativt förtryck, som han sedan såg djupa spår av i efterkrigstidens Österrike. Bernhard skapar en helt egen språkvärld av den ångest och den smärta, som drabbade honom i hans barndom och av all samhällelig falskhet han envist fortsatte att avslöja och förfölja fram till sin för tidiga död 1989.
Även om Bernhard är djupt personlig, går det inte att missa trådarna bakåt till Kafka - i Frost särskilt till Slottet. Bernhard har samma märkvärdiga förmåga att skapa en tydlig och klar värld, som bara lever just i hans eget omisskännliga Bernhard-språk. Precis på samma sätt som Kafkas berättelser enbart lever i Kafkas språk.
Att det tagit femtio år innan Frost fick en svensk översättning är inte så konstigt. Inte minst utnyttjar Bernhard här ännu mer än i senare verk tyskans speciella egenhet att tillåta nästan vilka slags ordbildningar och ordsammansättningar som helst. Jan Erik Bornlid har gjort ett mycket imponerande arbete att forma en adekvat svensk språkdräkt för Bernhards frätande prosa.
