Smart läsning om 400 år av rasistiskt förtryck
Men Kenan Malik är väl dogmatisk i synen på dagens identitetspolitik
Publicerad 2024-03-16
Den fråga som folk tenderar att ställa i dag är inte ”i vilket slags samhälle vill jag leva?” utan snarare ”vilka är vi?”. Det är Kenan Maliks slutsats i ”Inte så svartvitt”.
Den brittiske journalisten och debattören använder lejonparten av boken till att kartlägga rasismens moderna historia, som han menar började när slaveriet krockade med upplysningsidéerna i slutet av 1700-talet. De europeiska slavdrivarna behövde argument för att fortsätta begå våld på en hel kontinent samtidigt som den nya tidens tänkare slagit fast att alla människor har samma värde. Man landade i att detta omöjligt kunde gälla så uppenbart underlägsna raser som den svarta. Slaveriet föregick alltså rasismen, enligt Kenan Malik. Eller: Rasismen behövde plötsligt motiveras för att man skulle kunna fortsätta med slaveriet.
Väl över 300 sidor har gått när vi kommer till Maliks egentliga ärende; den nutida identitetspolitikens tankevurpor. Det är informativa sidor – mer fackprosa än politisk dito – sprängfyllda med anekdoter och citat från slavuppror och mörkaste eugenik från 1800- och 1900-talets mest inflytelserika rashygienister. Särskilt intressant är delen om hur den antirasistiska kampen och fackföreningsrörelsen aldrig helt lyckats kroka arm, trots att det stora flertalet svarta delar ekonomiska intressen med den vita arbetarklassen.
Malik menar att strejker av svarta arbetstagare mot företag som leds av svarta chefer visar identitetspolitikens begränsningar
Malik förklarar det stigande intresset för identitetspolitik på bekostnad av en mer traditionellt materialistisk analys med nyliberalismens krossande av fackföreningsrörelsen och den europeiska avregleringspandemin på 1990-talet: I takt med att ekonomin separerats från politiken har den höjts till en sorts onåbar sfär som människor inte längre tror sig kunna påverka, vare sig via valsedeln eller organisering. Lättare då att vända sig inåt, mot sin hudfärg eller sexuella läggning och kräva erkännande.
Malik menar att strejker av svarta arbetstagare mot företag som leds av svarta chefer visar identitetspolitikens begränsningar. Vad betyder den gemensamma hudfärgen när de senare vägrar att gå med på de förstas (rättmätiga) villkor? Och var har vi hamnat när vita konstnärer inte anses kunna avbilda färgade människors lidande? I en återvändsgränd, menar Kenan Malik, och det är lätt att hålla med honom, även om slutsatsen inte är särskilt ny.
Att etnisk representation inte nödvändigtvis betyder politisk dito är extra tydligt i Storbritannien. Premiärminister Rishi Sunak rankas tillsammans med sin fru, miljardärarvtagerskan Akshata Murthy, som landets 222:a rikaste personer av The Sunday Times. Torypartiet har de senaste åren radat upp ministrar som inte agerar i linje med sina etniska intressen, för att tala identitetslingo. De före detta inrikesministrarna Suella Braverman och Priti Patel tillhör några av den brittiska historiens mest hårdföra högerpopulister. Samtliga delar indoasiatiskt ursprung med marxisten Malik.
Som idélitteratur bjuds man på sin höjd på ett och annat ”aha”
Det vore ändå intressant att höra Kenan Malik resonera kring om det inte finns något som helst positivt med representation. Om det verkligen inte betyder något för kampen att en svart man blir president i USA. Om inte arbetarnas strider under de senaste 200 åren hade breddats av att kvinnor fått en plats vid förhandlingsbordet tidigare. Kan det till och med finnas en poäng i att icke-vita britter företräder andra grupper än de politiskt förväntade för att göra upp med stereotyperna?
Lika bisarr som identitetspolitiken blir när den dras till sin spets, lika dogmatiskt känns det att avskriva den som helt obsolet.
”Inte så svartvitt” driver den tydliga tesen att identitetspolitiken nått vägs ände, att politik utifrån ras mer än något spelar extremhögern i händerna och att samhällets dominerade grupper behöver organisera sig på andra sätt. Som idélitteratur bjuds man på sin höjd på ett och annat ”aha”, men som historisk tillbakablick på fyrahundra års förtryck är boken både upplysande och välkommen.
