I den stores vatten

Dikterna öppnar upp sig i Kalle Hedström Gustafssons debut

Publicerad 2019-01-31

Sluga fyra­åringar kan ta sig för att slicka på alla bullarna på fatet, så att ingen annan ska vilja smaka. Också inom poesin pågår en sådan appropriering. Vem har till exempel vågat dikta om ­lupiner efter Ann Jäderlund, eller om västmanländska mörtar efter Lars Gustafsson?

Kalasets värsting är ändå Tomas Tranströmer som med sin långdikt Östersjöar snodde åt sig ett helt innanhav för egen räkning, 1974.

Debutanten Kalle Hedström Gustafsson faller dock in i den tranströmerska trallen med berått och lovande mod, i diktsamlingen Mormorordning, hägringsöar. Han törs till och med skriva om öronmaneter, och använder sig av en tematisk flätning som med lite ond vilja skulle kunna avfärdas som en plankning av föregångarens dikt. Men pluralformen av titelns andra ord, ”hägringsöar”, signalerar förstås att poeten är fullt på det klara med den saken, och att hans texter kan läsas som skrivna i dialog med Östersjöar.

I Tranströmers bok susade tallarna av kallt krig, men hos den yngre kollegan är det sådant som algblomning och bottendöd som står för kusligheten. I stället för en morfar får vi en mormor, vilken dock är mer av naturintresserad sportstugesittare än salt lots.

Sitt fotoalbum öppnar båda poeterna gärna, och även om Hedström Gustafsson häckar minst en dagssegling söderut från Tranströmers Runmarö räknat, känns dialekten igen:

”Bilder från hennes ungdom. / Hon gick med ett anteckningsblock mellan enarna, / noterade skarvpopulationens minskning, / urholkade saltkroppar, / spårade osedda fågeldödar. // Hon rörde vid klipporna av granit, / kände kraftledningarna över brandgatan. / De elektriska fälten sprakade i regnet. / Råkorna lyfte i dimman.”

Mormorordning, hägringsöar prövar sig lyckligtvis och lyckligen fram genom en drös mun­arter. Boken rymmer inte bara klangsäker mellansvensk normaldikt av standardlängd, som ovan, utan också prosapoesi och söndersprängt diktsplitter erinrande om Eva-Stina Byggmästar anno 1990. En suggestiv besiktning av ett bronsålderslik medföljer som bonus, liksom en närmast naivistisk skildring av mormoderns begravning: ”Då ser jag vad prästen har gjort. / Den sandiga jorden. / Korset som han har format / med sin lilla spade.”

Främst fäster jag mig vid bokens avslutande del där Hedström Gustafsson genomgående är riktigt, riktigt bra. Här tycks hans poesi äntligen öppna sig mot begäret eller sitt egentliga ärende, efter ett långligt kajkande genom vindlande leder och trånga sund. Ordflödet stillnar och blir mer associativt, medan dikten vinner i följsamhet och påtaglighet.

Nog hägrar mormorsjaget ­ännu därute mellan öarna, tycks den veta.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.