Lättfotad dikt – med patos
Joar Tiberg läser Sigmund Løvåsens diktbok Med øksene dei haustar inn
Publicerad 2019-01-28
POESI Sigmund Løvåsens (f 1977) diktbok Med øksene dei haustar inn (Samlaget) är upplyftande läsning.
Inte så att dess teman (jord- och skogsbruk, småbruksnedläggning, kemikaliedöd, vardagsornitologi) är nåt att dra på munnen åt, men kanske är det tilltalet, allvaret, patoset!
”Hendene hans har sprekker fylte med olje, kvae,/ sauemøkk og blod/ Så mange gonger vaska i fostervatn/ Hendene heldt små livlause lam,/ daska liv i dei/ Hendene heldt meg da eg kom ut av mamma/ Dei har arr etter øks, svans og motorsag.”
Dikterna i samlingen – som helt oironiskt pryds av ett manfolk iklätt skyddsbyxa, dito hjälm och med motorsågen i midjan – tycks helt sakna behov av att snegla åt det dagsaktuella estetiska modet.
Dikterna för mig också ner mot landskapen och till tillvarons elementa på ett vis jag inte upplevt sedan jag första gången mötte ”Hardangerviddas Homeros”, Olav H Hauges vardagsnära poesi.
Løvåsens förhållande till jord och skog går ner i generationer anar man, men det grundar sig inte i någon fädernegård med stamtavla, nej, ”farmor och farfar brente seg veg gjennom finske och svenske skogar”.
Alltså: en nomadisk jordbrukskultur! Det kan stå som ett slags signum också för denna dikt, som både gräver, och färdas lättfotad genom sina sorgfyllda ämnen.
”Ein høstdag skrik det frå myrene/ Det er tranene som samlar seg/ Tar lette steg og strekker dei lange halsane mot himmelen/ Syng om brente byar og utmarga born”
