Martina Haag avslöjar 80-talets helvete
Inga-Lina Lindqvist läser en vemodig roman
Publicerad 2017-11-27
Året var 1980 och Sverige stod inför en avgörande folkomröstning. Mina klasskamrater i nian gick omkring med märken där det stod ”Kärnkraft ja tack”. En tjej hade märke med rysk text, ”Atomnaja energija, spasibo njet”. Jag var nyinvandrad och desorienterad i min språkliga dimma bland jämnåriga som inte hade skoluniform, rökte öppet och satt på golvet i korridorerna. När dimman väl lättade var nian slut.
Martina Haags nya roman Livet går så fort. Och så långsamt återför mig till vårterminen 1980 och jag hajar till. Var det så de levde, mina medvandrare som jag aldrig fick prata med? Jag slukar berättelsen om arbetarklassungen Sonja i snobbskolan på Lidingö med en dubbel känsla av främlingskap och igenkänning.
Femtonåriga Sonja drömmer om att bli skådespelerska, men hennes växande jag pressas hela tiden ut i marginalen. Av oseende lärare, träiga syokonsulenter, taffliga föräldrar. Även hennes jämnåriga är som vargar. Tjejerna i nian övar på att tävla med varandra, killarna övar på att härska. Som vuxna kommer de att hämnas på varandra, anar man.
Sonjas vuxna jag kommenterar skeendet med en röst som kommer ur en okänd framtid. Ibland växer spänningen och jag börjar hoppas på att berättelsen hittar sin svärta men Haag tvärstannar den här gången vid det uppenbara. Åttiotalsrekvisita dominerar gestaltningen och högstadiemarkörer är så tätt planterade att språket har svårt att växa.
Jag känner en viss frustration. Haag är för mig författaren som behärskar konsten att skriva enkelt på ett subtilt och sensitivt sätt. Men den här gången blir det bara enkelt, punkt. Varför?
Livet går så fort. Och så långsamt är en vemodig roman. Sista terminen på högstadiet är ett av uppväxtens obligatoriska helveten där livet grinar och kräver att du ska ha tagit din första fylla, blivit av med oskulden, gjort ditt förbaskade gymnasieval, för annars kommer du inte ut, fångad i en sliten skolkorridor, i en evig otydlig vår utan sommar.
Året 1980 har ett mytiskt skimmer av att ha varit en oskuldens tid. Haags förtjänst är att hon bokstavligen avslöjar åttiotalet och avböjer nostalgi. Livet var hårt, och fort gick det också. Kanske är det i all enkelhet svart så det räcker.
