När mammor dör och alla vuxna blir tysta
Klara Wikstens serienoveller blir bara bättre för varje genomläsning
Publicerad 2024-04-01
Jag ägnade senvintern åt att se i kapp hela serien ”Fargo”. Kanske passade den årstiden, med sina ödsliga, vinterlandskap, sina raka landsvägar, sitt skvättande blod, mot det vita. ”Fargo”, inte regisserad men väl producerad av bröderna Coen, skildrar brott och vad de gör med samhället och med de individer som råkar vara på fel plats eller fatta idiotiska beslut.
Några karaktärer är moderlösa sedan barndomen. Detta är så framträdande i ett par av säsongerna att det är som ett eget tema, en trop. De ensamstående fäderna finns där, i olika grad av mjukhet och omsorgsansvar.
Det är många som dör i ”Fargo”, väldigt få som sörjs. Att mamman som dött både är ett stort tomrum och samtidigt inget att egentligen orda om är kanske helt i sin ordning när döden är så enkel, banal, konsekvenslös.
Jag tänker på ”Fargo” när jag läser ”Mors dag” en samling grafiska noveller av Klara Wiksten, som skildrar tretton personer som mist sina mammor under barndomen. Här är perspektivet Sverige, men det kunde vara var som helst. Även här är tomrummet uppenbart något det inte ordats om.
Blyerts- eller kolstreck som suddas med tummen eller suddas med något som är lite för hårt, får det där karaktäristiska, lite smutsiga och utsmetade. En kontur som blir lite lös, eller måste markeras igen. Klara Wikstens teknik och stil är i famnen på hennes ämne – barnets inkapslade, försiktiga sorg.
De både fängslande och gripande novellerna skildrar människor i olika faser i livet och ju längre fram man kommer i läsningen desto längre in i sorgearbetet – eller som i en novell, sorgelabyrinten – färdas man. Berättelserna har det gemensamt att mammans död omgärdats med tystnad. För att barn ska skyddas från sorg, eller för att den överlevande föräldern inte orkar. Visst är det kulturbundet i ett så rationellt och sekulariserat samhälle som det svenska, men det är nog inte bara här.
I finalen färdas vi bakåt till uråldrig nordisk mytologi och träffar de tre nornorna. Det blir både vackert och humoristiskt när livet vävs med döden och allt hänger samman.
Serieformens egenart, att text och bild kan samarbeta och ömsesidigt förstärka varandra, blir så tydligt till en styrka när ämnet är det såriga: Klara Wikstens noveller blir bara bättre för varje genomläsning, för varje linje som sökt sig fram, gnuggats, funnits.
