När rasismen vunnit

Jenny Högström hyllar Johannes Anyurus framtidsroman om ett mörkt fascistiskt Sverige

Publicerad 2017-03-20

Johannes Anyuru (född 1979) är en av Sveriges mest omtalade författare just nu. Jenny Högström jämför hans nya roman med Michel Houellebecqs framtidsdystopi ”Underkastelse”. ”Anyurus version skrämmer verkligen skiten ur mig”, skriver hon.

I Johannes Anyurus förra roman, En storm kom från paradiset från 2012, använde sig författaren förtjänstfullt av Walter Benjamins beskrivning av Historiens ängel. Med ögonen uppspärrade mot det förflutna backar den rakt in i framtiden. Det handlade då om en historia (hans fars) präglad av rasism, krig, klassförtryck och politisk repression. I den nya romanen, De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, har Anyuru i stället förlagt delar av handlingen i en kusligt nära framtid.

Det börjar dock med ett islamistiskt terrorattentat i en seriebutik i centrala Göteborg där en serietecknare ska tala om yttrandefrihet med anledning av sina karikatyrteckningar, i sin tur inspirerade av bilderna från Abu Ghraib. Det är tre terrorister, två män och en kvinna, och allt filmas av den unga kvinnan, samtidigt som det livestreamas över nätet. Men under själva förloppet är det som om tiden faller isär eller expanderar, liksom den unga kvinnans medvetande. Verkligheten delar sig i olika möjliga versioner.


I en version tar de verkligen livet av serietecknaren och kvinnan spränger sig i luften. I en annan avbryts attentatet och den unga kvinnan, som antas lida av schizofreni, hamnar på en rättspsykiatrisk avdelning utanför Göteborg. Där får hon besök av romanens jagberättare, en författare för vilken hon vill lägga fram sin historia, i form av ett manus. 

Detta är just en historia från framtiden, om ett Sverige sjutton år efter attentatet.

Michel Houellebecq.

Här måste alla underteckna ett ”medborgarkontrakt”, här råder ”februarilagarna”, här interneras ”svenskfientliga”. Medborgargarden tecknade efter rörelser som Soldiers of Odin, svennar beväpnade med medeltida svärd och hjälmar, härjar fritt. Det är kort sagt ”en framtid där muslimer utplånas av fascister”. En framtid där man inte längre är rädd för historien.

I det här skedet kan jag inte låta bli att tänka på den franske författaren Michel Houellebecqs framtidsdystopi Underkastelse från 2015. Houellebecq, vars bok utkom på dagen för attacken mot Charlie Hebdo, skildrar ett Frankrike år 2022 där en representant för partiet Muslimska brödraskapet vinner presidentvalet och börjar implementera sharialagar i landet som är upplysningens vagga. Houellebecq tycks här laborera enligt tesen att det är på grund av ett slags politiskt korrekt motiverad beröringsskräck med rasisterna, det vill säga Front Nationals presidentkandidat, som detta alls tillåts hända.


Johannes Anyuru började skriva på De kommer att drunkna i sina mödrars tårar efter attentatet mot Charlie Hebdo, men drar helt andra slutsatser. I hans framtidsscenario är det ju i stället just rasisterna och fascisterna som kommit till makten. Här finns inte längre ett spår av någon så kallad politisk korrekthet eller beröringsskräck med främlingsfientliga krafter, utan bara xenofobi, yttrandefrihetsfetischism, terror, razzior och en systematisk förnedring av muslimer.

Walter Benjamin, tysk filosof och litteraturvetare.

Och om vi för en stund vill lägga dessa romaner intill den politiska verkligheten av i dag vill jag mena att det är Anyurus version som verkligen skrämmer skiten ur mig. Hur långt har vi dit, egentligen? Och när författaren och hans fru börjar fundera på att emigrera, att lämna skeppet, tar de upp trådar som jag själv varit inne på med mina vänner.

”Jag var muslim”, reflekterar författaren i romanens nutid, ”och de här åren började jag tro att detta gjorde mig till ett monster i Sverige”.

Hans fru Isra säger: ”det kanske är så för muslimer i Sverige idag. Ingen utom Daesh drömmer om oss.”

Nej, för svensk blir man ju inte hur som helst. Inte ens att födas i Sverige garanterar ett medborgarskap. Rapport från framtiden: ”Du var svensk om svenskarna tyckte du var svensk, det var det vi lärde oss på värdegrundslektionerna. Jag var inte svensk eftersom jag var muslim och så. Men vem var egentligen den första svensken, som hade bestämt att de andra var svenskar? Han fanns inte, och där han borde stå fanns ett hålrum, ett hål inne i ordet svensk.”

Donna Haraway, amerikansk vetenskapshistoriker.

Så, kan skulden för främlingsfientlighetens utbredning läggas på terrornätverk som Daesh? I ett samtal med flickan från framtiden säger författaren:

”Om det du berättar stämmer/---/beror hatet mot oss enbart på vad vi gör eller inte gör, inte på de som hatar oss. Du frikänner dem, eftersom du säger att deras hat föddes av attacken.”

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är dock inte en roman som i första hand syftar till att frikänna någon. Den beger sig rakt in i samtidens mörka hjärta, och i den mån som något politiskt motstånd formuleras, har det sina rötter i sufismen som i romanen företräds av olika kvinnor. Ett mystiskt, förlåtande moment.


Johannes Anyuru skriver som alltid på en otroligt rytmisk, lyrisk och bildrik prosa som trots det pågående våldet är fruktansvärt vacker och suggestiv. Med formuleringar som ”sekundernas dånande floddeltan” får han allt att stanna upp.

Så är det också en roman skriven inifrån litteraturen.

Det är Walter Benjamin möter Paul Virilio som möter Donna Haraway, det är stunsiga medvetandeströmmar på förortsslang mixat med rejäla, lustfyllda doser av Harry Martinsons rymdepos Aniara.

Det är en författare som fanimej lyckas överträffa sig själv.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är en roman om att förlora sina barn – eller inte. Det är en roman om att kanske lyckas hejda de till synes obönhörliga händelseförloppen och fortsätta kämpa för andra versioner av en fruktansvärd samtid.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln