Snillrik prosa skjuten genom rumtidens väv
Karin Tidbeck är en av vår tids främsta science fiction-författare
Uppdaterad 2022-12-21 | Publicerad 2022-12-15
Science fiction har en säregen förmåga att vränga litterära genrer ut och in. Karin Tidbecks Minnesteatern framstår vid en första anblick som en saga eller fabel om Edens lustgård. På platsen finns en fruktträdgård, en skog med statyer och en krocketplan. Det råder evig skymning och gudar går runt och slukar barn.
Låter det skruvat? Det är bara förnamnet. Tidbeck skriver fram en stämning som påminner om den stillastående, kvava surrealismen i Giorgio de Chiricos tavlor. Och så mixar hen den med Monsters Inc – en värld där monstruösa varelser livnär sig på skräck.
Men så sätter historien i gång: någon har startat tiden i Trädgården och två barn och en gudalik varelse förvisas från platsen. Som läsare får vi reda på att trion färdas genom ”multiversum” och plötsligt aktiveras sf-litteraturens ”känsla av förundran”. Djupt nere i sagans katakomber börjar realismen lysa som en diod – sagovärlden förvandlas till en möjlig plats i en annan dimension. Som läsare lär vi känna Tistel, vars namn stulits, och hans vän Dora. Samt halvguden Augusta som slungats till Uppsala under andra världskriget. Vi får också veta att det finns ett teatersällskap, förmöget att skapa nya minnen som förändrar verkligheten.
Karin Tidbeck är en av våra verkligt stora sf-författare och har hyllats unisont i USA. Märkligt nog är hen närmast okänd i Sverige, som Per Klingberg konstaterade i GP. Tidigare finns bara hens höglitterära och hyperintelligenta dystopi Amatka på svenska, utgiven på det pyttelilla förlaget Vintage. Men kanske är detta på väg att förändras nu när muskulösa Volante ger ut Minnesteatern, i suverän översättning från engelska av Andreas Vesterlund. För Tidbeck är en så originell författare att den enda jag kan komma på att jämföra med är Ted Chiang – vår tids främsta sf-novellist.
Det är mycket märkvärdigt att läsa denna prosa: som att träffas av en pulspistol som slungar en genom rummet, utan att någon knall hörs
På samma sätt som han skriver Tidbeck fram en intrig som är maximalt surrealistisk, men med en stil som är konturskarp och glasklar. Detta sker genom att de ologiska, tankevrängande meningarna aldrig tillåts blurra bilderna. Det är mycket märkvärdigt att läsa denna prosa: som att träffas av en pulspistol som slungar en genom rummet, utan att någon knall hörs.
Dora och Tistel befinner sig i en värld som tycks existera mitt emellan allt. Augusta kämpar i Uppsala, stryper människor på löpande band och byter identitet emellanåt. Som läsare slungas man fram och tillbaka, i korta hårt kondenserade rymdkapslar till kapitel. Inte förrän alldeles i slutet klarnar det vad Tidbeck vill säga, i ett avsnitt som är skrivet på blankvers. Det är dock inte tråkigt för en sekund, för Tidbeck har hela tiden markkänning.
En sak känns dock mindre originell, och det är själva minnesteatern. Det är uppenbart att författaren förälskat sig i klichén om ”berättelsens kraft”. Ett banalt budskap som skevar i sammanhanget; som om Storytels vd satt foten i dörren på denna djupt experimentella roman. Ändå är det lätt att förlåta Tidbeck, för i nästa stund skriver hen en prosa som gnistrar och sprakar. Minnesteatern är inte en fulländad roman, men den har en överjordisk styrka i de snillrika meningar som Tidbeck skjuter till läsaren genom rumtidens väv.
