Ett odjur i familjen

Kristofer Folkhammar

Men bettet inte hårt nog i Marit Sahlströms debutroman

helskärm

Den värld som faller samman i Marit Sahlströms debutroman är både strikt avskärmad och total: En kärnfamilj. Mamma, pappa, och fyra numrerade döttrar lever i en idyll av husdjur och sommarhus. Äldsta dottern, Ett, berättar om hur en räcka av katastrofer drabbar familjen, och solkar vykortsvyerna med ekande sorg och ångestfyllda manier.

Självmord, grav anorexi och cancer avlöser varandra. Och genom romanen närmar sig Ett i anhörigdesperationen stegvis en övernaturlig tanke, om att det är en best, ett ­odjur, som anfaller familjen med olycka. En tanke som eskalerar och slår över i paranoia när Ett går från uppoffrande syster och dotter till att själv krisa.

Sahlström lyfter i sin tajt skrivna roman smärtsamma motiv. Och med den där tendensen till ett nästan demoniskt tänkande hos berättaren Ett, osäkras emellanåt den avhandlande realismen. Det är som om en sorts spill från det bestialiska tar de mjuka formuleringarna till något hårt och oförsonligt.

Då och då känner man skrapet från det där odjurets tänder även i naturtrogna scener. Och det är då den här boken når som högst. Jag kommer till exempel aldrig glömma hur Etts anorektiskt utmärglade småsystrar hetsdricker vatten och smugglar med sig skrot inför vägningen på sjukhuset.

Samtidigt går det alldeles för fort. På 270 kortprosasidor ryms fem epoker av katastrof. Romanen är komponerad som en rak linje där händelserna, eller rättare sagt kriserna, följer på varandra. Och även om olyckorna på sätt och vis samlas ihop i Etts egen kris på slutet, har jag inte fått chansen att vistas i den ”skuld som tär” eller den kamp för överlevnad, som baksidestexten berättar om.

På några ställen utdelas hastiga men vassa stick åt en vårdapparat som förväntar sig alltför enkla, sammanhängande orsak-verkan-berättelser: ”Upplevde du att du hade svårt att knyta an till ditt barn?”, ”Ammade du henne?”

Är det i opposition mot en sådan konventionell berättelse Och runt mig faller världen är komponerad? Mot den skenbart enkla modellen att titta bakåt för att förstå nuet? Är det därför den har så bråttom framåt?

Jag skriver det som frågor för att jag inte är riktigt övertygad.

Den här världens rämningar sker för snabbt.

Jag hade behövt bli hårdare biten av odjuret för att dras med i fallet.

Roman

» Och runt mig faller världen

Marit Sahlström

Ordfront