På rätt sida linjerna

Jenny Högström imponeras av Tova Gerges debut

Jenny Högström

helskärm

Jag minns precis när Tova Gerges namn dök upp i litteraturen för mig. I en text skriven ihop med Athena Farrokhzad i Lyrikvännens sexnummer från 2008 blir diktjaget knullat med ett hoprullat kapitel ur Michel Foucaults Sexualitetens historia. Jag tyckte det var jävligt bra! Teori och (mycket explicit) erotik i skön förening har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Tio år senare utkommer nu Gerge med romandebuten Pojken. Den är inte alls lika splattrig som dikten. Explicit är den däremot så det räcker. Och teman som queerhet, bdsm och makt är definitivt fortfarande på plats: det turkosa bokomslaget pryds kongenialt av en bild av en elegant liten buttplug med rosa hästsvans. Inga övertydliga regnbågar, inga enhörningar, inget glitter.

I romanens inledningsscen befinner sig dess jagberättare och den som kommer att kallas för pojken i en föreläsningssal på universitetet. Den förre betraktar den senare, lite som ett rovdjur som zoomar in på sitt byte: med stor lust och beräkning.

Romanjaget, vars namn vi aldrig får veta och vars kön benämns först en bit in
i boken och då via namnet på sitt könsorgan (kuk) – framstår här som närmast plågsamt självmedvetet, analytiskt och metodiskt. Så självmedveten som den klassresenär måste vara för vilken ingenting av detta är självklart. Och i följande rader formuleras romanens parallella teman: ”För mig har det erotiska och den strid jag utkämpar för att få vistas här alltid haft något gemensamt. Det är strävan efter tillträde till en värld som förskönar det fula, extrapolerar det oklara, placerar mig på rätt sida linjerna.”

Så tilldelas bdsm en politisk, existentiell och subversiv dimension som inte oväntat lyser med sin frånvaro i mainstreamskildringar av detsamma. Här är bdsm ingen tom gest eller estetik, inte bara ett sätt bland andra för att uppnå sexuell njutning och tillfredställelse. Hos markis de Sade var det en samhällsomstörtande och samhällsfarlig aktivitet. Hos Georges Bataille ifrågasätter de erotiska lekarna institutioner som kyrkan och familjen med fascismen och nazismen som politisk fond. Om man i stället frågar Tova Gerge efter litterära förebilder nämner hon Kathy Acker och Choderlos de Laclos.

Å ena sidan har romanjaget alltså klassresan för ögonen. Å den andra, erotiken som en sorts fantasifull re-enactment av livet, en lek med starka inslag av dominans, underkastelse, förnedring och oerhört utstuderat våld. Här behövs pojken.

Men hur ska detta spel kunna spelas utan att positionerna omförhandlas och vad händer när de gör det? Hur ska man både kunna bestraffa och förnedra – och samtidigt älska och respektera? Var går gränsen mellan övergrepp och det våld som tillfogar njutning? Mellan självskadebeteende och masochism? Med saklig elegans tar sig författaren an dessa frågor. Och att tala om gråzoner med samtidens språk känns platt i förhållande till den komplexa problematik som Tova Gerge skriver fram.

Är det något slags bdsm-våg i litteraturen nu eller? undrar en kompis oroligt. Men allt det vi läser nu – från Kristofer Folkhammars lekfulla Magisterlekarna till Mara Lee eller Gertrud Hellbrand – är ju av författare som länge processat dessa frågor på olika sätt.

Det som gör Pojken så intressant är att den inte uppvisar bdsm-kulturens instrumentella sidor. Här finns inget kontrakt för samtycke, inga stoppord, på förhand givna roller eller identiteter. Ändå är detta att befinna sig på rätt sida linjerna alltså allt för berättarjaget.

Som synes strävar han efter perfektion och kontroll, såväl sexuellt som materiellt och socialt. Medan kursarna obekymrat tar studielån jobbar han nattskift i en hotellreception, skäms för sina billiga möbler och är besatt av matlagning på ett sätt som närmast känns tvångsneurotiskt. Samtidigt tycks han vad gäller det sexuella våldet vara något av ett geni: ”Det är ett färdigt manuskript i mig”, tänker han. Och i pojken hittar han den perfekta motparten, någon som gör sig ”maktlös och maktfullkomlig i samma rörelse. Jag tänker med en varm klump i magen att detta måste korrigeras”. I dessa meningar ryms också all den ömhet som relationen omfattar.

Men klasskonflikten utspelar sig också mellan dem: pojken, som jag lite slarvigt skulle vilja beskriva som en butchig aktivist med välbärgade föräldrar, har inte någonting att förlora på att missa en tenta, en lyx som vår berättare inte kan kosta på sig. Att pojken sedan visar sig ha ångest passar honom inte alls. Nej, det äcklar honom faktiskt outsägligt. För om han känns vid den måste han nämligen också kännas vid sin egen, samtidigt som hela hans liv går ut på att täcka över och komma förbi just denna. Och inte är det sexigt heller. Men att hitta en jämlik relation bortanför den sexuella innebär att båda faktiskt har en röst. Och en egen vilja. Det är ett stort risktagande.

Och medan jag läser Tova Gerges imponerande debut har jag Åke Hodells ord ur dikten General Bussig ringande i öronen: ”jag vill lyda order”.

Vad betyder egentligen dessa ord, på djupet?