Knivskarp stridsskrift mot familjen

”Alltid hejdå” visar att den ändå sällan är det vi tror

avLinda Skugge

Publicerad:
Alma Thörn, aktuell med ”Alltid hejdå”.
Foto: Johannes Samuelsson
Alma Thörn, aktuell med ”Alltid hejdå”.

Jag läser Alma Thörns serieroman Alltid hejdå på Waldemarsuddes Lena Cronqvist-utställning och upplevelserna smälter samman. Jag påverkas av allt kadmium i Cronqvists lika uppgivna som olyckliga familjemålningar och jag tänker att om Thörns bok var i färg skulle soffan ha samma nyans som i Cronqvists Familjen i den röda soffan. Vi skulle även se Thörns ständigt övergivna flickors av skam och skuld röda kinder. Och samma sorts röda ögon som hos Cronqvist. Sikten skymd av tårar. Som oftast kontrolleras så att de inte svämmar över. Cronqvists myror i magen finns hela tiden hos Thörn fast de inte syns.

Alma Thörns självbiografiska serieroman som bygger på hennes egna och hennes mammas gamla barndomsdagböcker där de nästan identiska upplevelserna formas till en knivskarp stridsskrift. Barn ska inte tvingas ta svåra beslut. Barn ska inte behöva må så här dåligt är en återkommande mening.

Thörns flickor vars axlar tvingas bära alldeles för tunga bördor och ångest visar att familjen sällan är det vi tror. Ju fler familjeskildringar jag läser där barn skuldtrippas för sådant som egentligen har med de vuxnas relationella inkompetens att göra, desto mer övertygad blir jag om att jag inte längre tror på familjen. Inte som institution. Inte som ekonomiskt förbund. Inte som en plats för kärlek. Eller för trygghet.

Hur ofta är familjen en plats där vi kan återhämta oss, eller ens vara oss själva? Eller får drömma högt och fritt?

Snarare kväser familjen minsta lilla försök till egensinnighet eller uppror och belönar bara konformitet och underkastelse. Detta skildrar Thörn oerhört väl när hon visar på att det finns en ljusning i mörkret. Den kommer – påpassligt nog – utifrån, från pappans före detta flickvän som lyssnar och tjejkompisen vars orubbliga kärlek får flickan att slappna av lite i kroppen och en nyfikenhet kan anas i blicken.

Flickan och bästisen har sin plats, sin skogsglänta, sin mossbelupna sten. På grund av att de inte är familj ställs inte de där tunga outtalade kraven. De kan i sin relation vara lika fria som skogens kråkor som ständigt vaktar över dem. Flickans axlar slappnar av. Hon ler för första gången. Kinderna är röda men av helt andra skäl än tidigare. Av hopp. Av iver. Av glädje.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Serier

Galago