600 sidor välskrivet mysrys av mästaren
Malin Krutmeijer: Stephen Kings bok lovar lite mer än den håller
Publicerad 2018-09-28
Det fanns en tid när Stephen King skrämde livet ur mig. Jag såg The shining på vhs cirka åtta gånger, skräckslagen varje gång. Det hindrade mig inte från att läsa och bli jätterädd av boken, en gång obligatorisk i mina generationskamraters bokhyllor under den svenska titeln Varsel.
Jag läste ett par böcker till och har förstås sett massor av filmatiseringar och tv-serier. Stephen King är en hel industri, men när jag sätter tänderna i nya tegelstenen Outsidern är det första gången på länge som jag läser någon av hans romaner.
Inte blir jag rädd inte. Tvärtom: Outsidern är en genuint trivsam läsupplevelse, trygg jämfört med de infernaliska deckare jag brukar nöjesläsa nu förtiden.
King är fenomenal på att kvickt och flyhänt ge liv åt figurerna som befolkar romanens värld. Ofta gör han det i dialoger, som i inledningens många polisförhör där vi får bekanta oss med persongalleriet i den lilla staden Flint i Oklahoma. Den tuffa taxichaffisen, den schysste före detta kåkfararen, den förnumstiga lilla flickan – alla får de form, kött och blod fast de rör sig i handlingens utkant.
Den här litterära omsorgen bildar en varm fond mot det brott som uppdagas. En pojke har blivit mördad och utsatt för ohyggliga övergrepp. Bevisen pekar entydigt mot Terry Maitland, en respekterad lärare som tränar pojklag i baseboll och fotboll.
Chockvågor går genom det lilla samhället, men också något annat. Känslan av rättmätig vrede och illa dold tillfredsställelse över någon annans fall ner i den smutsigaste smuts tycks för vissa överskugga förvåningen och sorgen över att en fläckfri medborgare visar sig vara ett monster.
Normaliteten som spräcks av våld och tragedi, inte så sällan med barn inblandade – det är klassisk Stephen King-mark.
För dem spelar det ingen roll att det uppenbarar sig lika starka bevis för att Maitland befann sig på annan ort när mordet begicks. Men det gör det för hedersknyffeln till polis som utreder fallet. Efterhand får han några färgstarka allierade som också vill veta vad som egentligen hände.
Normaliteten som spräcks av våld och tragedi, inte så sällan med barn inblandade – det är klassisk Stephen King-mark. King etablerar en konventionell, ärkeamerikansk småstadsmiljö av baseboll, grillkvällar och harmoniska par där fruar frågar sina män om de vill ha ägg till frukost. För de lite mindre harmoniska finns en strippbar, och åt dem som inte uppför sig en polisstation.
Bortom denna ordning förfaller jordbruks- och industrilandskapen med hakkorsklotter, antiabort-affischer och skyltar med Trump-propaganda – och sådant som klädbylten nedsmetade med okända kroppsvätskor. Något kusligt och ofattbart hittar näring i övergivenhetens och raseriets terräng.
I ungefär hälften av sina många sidor är ”Outsidern” en snyggt uppbyggd kriminalroman vars dubbelgångartema är lika klassiskt som spännande. I boken refereras det till Edgar Allan Poes berättelse ”William Wilson”, men dubbelgångartemat används bortom den gotiska litteraturgenren också.
I en essä i radioprogrammet Obs (12/9) föreslår Gabriella Håkansson att den centrala konflikten i dubbelgångarromanerna utspelar sig mellan mannen och samhället, och att temat reflekterar en skräck för social degradering. Outsidern inbjuder till funderingar i den riktningen – tills det där ofattbara, övernaturliga som man väntar sig av Stephen King oundvikligen gör entré.
Då blir ondskan ett självständigt väsen, en godtyckligt drabbande kraft. Det gör försöken till djupare analys mindre meningsfulla, och den politiska inramningen, med Trumpskyltarna i det förödda landet, hänger plötsligt lite löst.
Men den finns där, och framför allt finns Kings ömhet inför småstadsfolket. Han låter inga övernaturligheter slå sönder den trivsel och tillit som de förmedlar genom de mest blodstänkande händelseförlopp.
Outsidern är inte den gastkramande och intressanta historia som den ett tag verkade kunna bli, men väl 600 sidor välskrivet mysrys.
