Den evige förrädaren
Torsten Kälvemark läser Amos Oz roman om Judas och Israel
Publicerad 2017-08-19
Det är knappast så som Björn Wiman nyligen påstod i Dagens Nyheter: att Judas, den store förrädaren, skulle ha lämnat få avtryck i litteraturhistorien. I själva verket är det nog tvärtom. Det vimlar av litterära Judastolkningar, från Thomas de Quincey och Michail Bulgakov till Jorge Luis Borges och Nikos Kazantzakis, för att nu bara nämna några.
Många svenska författare har också fascinerats av den bibliske förrädarens tvetydiga roll, något som ingående redovisades i Jean Paillards uppmärksammade bok Broder Judas från 1995.
Även Dorothy Sayers, som vid sidan av sitt deckarförfattande var en insiktsfull teolog, tog sig an Judasgestalten. I en serie radiospel för BBC 1942 betecknade hon honom som ”den mest intelligente lärjungen” och lät honom föra en dialog med den politiske ivraren Baruch om bland annat Israels framtid.
Sayers föregrep därmed ett tema som nu utvecklats av Amos Oz i hans senaste roman med den korthuggna titeln Judas. Hans berättelse handlar nämligen både om den förrådande aposteln och om staten Israels politiska natur. Den vidgar därutöver perspektivet mot förhållandet mellan judendom och kristendom och den diskuterar dessutom svåra ämnen som förräderiets natur och antisemitismens rötter.
Judas står enligt Oz för den mest kända kyssen i mänsklighetens historia. Han har också fått bli en inkarnation av svek och girighet. Jesus och alla de övriga apostlarna var förvisso judar men i ett kristet historiemedvetande har det ofta varit Judas ensam som fått representera det judiska i lärjungakretsen.
Den nya romanen är i huvudsak ett slags kammarspel med tre personer. Scenen är den delade staden Jerusalem vintern 1959–1960. Den tvehågsne doktoranden Shmuel Ash (”en blyg och känslig socialist”) vill undersöka den judiska bilden av Jesus. I sökandet efter bostad och jobb hamnar han som något slags personlig assistent hos den från Litauen invandrade särlingen Gershom Wald som delar sin lägenhet med svärdottern Atalia. Hon är änka sedan mannen stupat i kriget mot araberna 1948, en bitvis gåtfull kvinna som Shmuel attraheras av.
En fjärde person spelar också en viktig roll fastän han är död. Det är Atalias far Shealtiel Abrabanel som en gång var en oppositionell figur under den unga statsbildningens tid. Han misstrodde en del av det sionistiska projektet och kom därför att stämplas som förrädare av sina politiska motståndare. Abrabanel var idealisten som trodde på samlevnad mellan judar och araber utan upprättande av en judisk stat medan Gershom Wald är realisten som ser Israels tillkomst som en historisk nödvändighet.
Förutom de eftertänksamma dialogerna mellan de tre huvudpersonerna ger Oz i romanen också en lärdomshistorisk exposé över synen på Jesus hos judiska teologer genom seklerna. Han visar också en stor kunskap om Nya testamentet och låter läsaren uppleva passionshistorien genom Judas Iskariots egen berättelse.
Det är en mångdimensionell och fängslande roman som kan föra tankarna till den ryska berättartraditionen (Gershom Walds uttalade beundran av Gogol är kanske också författarens). Själv får jag hela tiden associationer till Bulgakovs Mästaren och Margarita.
Man kan verkligen ifrågasätta det tillrådliga i att översätta en roman i flera led (hebreiska-engelska-svenska) men Rose-Marie Nielsen har hur som helst åstadkommit en stilsäker version.
I problematiseringen av Judas historiska roll är Oz knappast en pionjär. Det man främst fängslas av i hans roman är ändå hur den olycklige apostelns öde vävs ihop med förräderiets allmängiltighet. Som Shmuel på ett ställe säger: ”Den som är villig till förändring kommer alltid att betraktas som förrädare av dem som är livrädda för förändring”. Kvar efter läsningen står också den ständigt brännande frågan om hur två folk ska kunna leva samman på det geografiska område där själva brännpunkten är romanens spelplats: Jerusalem.