Rester av Kafka

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-02-14

CLAES WAHLIN om en oavslutad process

Nog är det en god gärning som förlaget Bakhåll gör med sin utgivning av Franz Kafkas samlade skrifter. Att i översättning få tillgång till Kafkas produktion, av vilken blott en bråkdel publicerades under hans levnad, gör det möjligt för svenska läsare att överblicka ett av förra seklets märkligaste författarskap.

Nu har fem volymer givits ut, senast Processen, om vilken redan Karl Vennberg i ett förord till en tidigare översättning skrev att det kanske är dags att sluta försöka lösa gåtan om vad den egentligen handlar om. Denna mästerliga roman om en skuld på jakt efter sina orsaker är som ett såll, varje tolkningsförsök rinner ut lika snabbt som det hällts över historien om Josef K.

Men Kafka är så mycket mer än författaren till Processen, det visar inte minst den fjärde volymen i utgivningen - Till frågan om lagarna - som innehåller texter ur kvarlåtenskapen från 1920 och fram till Kafkas död 1924.

Noveller som En hunds forskningsarbete eller Boet är utsökta texter som förenar expressionism med den antika djurfabeln. Alla de utkast, skisser och påbörjade men aldrig avslutade berättelser vittnar om Kafkas egenartade förmåga att blixtsnabbt fånga läsarens intresse. Minsta lilla fragment framkallar ett slags storartad besvikelse hos läsaren. Vad hade inte kunnat följa på oavslutade ansatser som "En gång bröt jag benet, det var mitt livs härligaste upplevelse" eller den magnifika "Resan, jag vet inte"?

Så långt ren förtjusning. Problematisk finner jag dock själva utgivningen, som inte ens i översättning lyckas befria sig från den närmast kaotiska situationen som rått kring Kafkas texter allt sedan Max Brods dagar. I Till frågan om lagarna påstår baksidestexten att samtliga texter ur Kafkas kvarlåtenskap mellan 1920 och 1924 med undantag av Slottet och dagböckerna presenteras. Men i förordet sägs det att man har uteslutit "diverse utkast som är så fragmentartade att de knappast tilldrar sig annat än textkritiskt intresse". På vilken grund och i vilken omfattning har denna uteslutning skett?

Några volymer har dessutom efterord kring Kafkas utgivare, texter som kunde samlas i en separat volym, och det framgår heller inte med önskvärd tydlighet vilken förlaga man har använt sig av. I förorden - som överlag är mer än lovligt röriga - nämns dels Kafkas Skrifter som började ges ut på Fischers förlag 1982, dels den textkritiska utgåva med faksimil som började utges 1995 (inte 1997 som ett av förorden anger), men för att få reda på om den ena eller båda har använts, så får man gå till förlagets hemsida! Där visar det sig också att det finns en numrering av de planerade volymerna, en numrering som saknas i böckerna, liksom upplysningen om det slutliga antalet volymer (femton). Inte undra på att man i böckerna två gånger uppmanar läsaren att följa förlagets utgivning via hemsidan.

Kafka hade svårt att avsluta sina verk, att utgivningen av hans samlade skrifter skulle brottas med samma problem är onekligen en ironi värdig sitt objekt.

Bakhåll

Claes Wahlin

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.