Charles Bukowskis orgie i underliv

Gunder Andersson läser en vilsen kultfigur

helskärm

När det gäller Charles Bukowskis lyrik finns rätt små skäl att aktualisera en devis från det svenska 40-talet, ”nyansernas mästare”. Snarare är det, med tanke på den tematiska ensidigheten, självaste Kuken som rockar loss på poetens estrad.

Mycket kvinnor alltså. En mängd underliv från olika håll. Exempel: ”… hennes häck/ var fortfarande som en ung flickas/ och hon hade fina ben./ hennes trosor var blå, jag fick av dem och / drog upp hennes klänning, / och medan TV:n flimrade/ tog jag henne stående”

Man kan sammanfatta Bukowskis lyrik som en sorts poetisk diskbänksrealism, dock utan diskbänkar men desto fler sängar och faktiskt toaletter lite då och då. Därtill storstadsbrus och interiörer från fik och krogar.

Alla kvinnor flyter samman till närmast en och densamma, trots olika kroppar. De är underliv, just inte mycket mer. Som en mytiskt förlorad Beatrice återkommer dock en viss rödhårig tjej, någon han längtar efter då och då, uppenbarligen för evigt förlorad. 

Man kan läsa dessa 160 dikter som ett ständigt och pågående uttryck för längtan och saknad och vilsenhet i tillvaron, som en sorts sökande efter alltings mening. Inte desperat, men näst intill. Till sist blir summan av alltsammans ­lite sorgligt, närmast patetiskt.

I sitt förord karakteriserar Einar Heckscher Bukowski som ett slags ”uppsluppet förtvivlad bluessångare”. Det är svårt att hålla med, vare sig när det gäller det uppsluppna eller förtvivlade.

I dessa dikter finns just inget smärtfyllt, utom när diktaren en gång klagar över ont i ryggen.

Däremot tycker jag att författaren till efterordet, Thomas Wahlström, trots en överdriven ungdomlig entusiasm, kommer sanningen rätt nära när han menar att Bukowski i sin lyrik med sin hejdlösa utlevelse kommer punken nära. Låt gå. Tjatigt blir det likafullt.

Med sina prosaböcker blev Bukowski något av en kultfigur, unik som gestaltare av en amerikansk underdog. De böckerna håller en annan nivå än hans lyrik.