Roman

De var Norges värsta krigsförbrytare

Simon Strangers roman skildrar skräckvillan där Rinnanligan torterade motståndsmän till döds

avCarsten Palmær

Foto: AP
Ligan inför rätta. Henry Rinnan (längst till vänster) med 29 medhjälpare i domstol 1946. Tio medlemmar i Rinnanligan dömdes till döden och avrättades.

En vårdag 1948 flyttar en ung judisk familj in i en villa i Trondheim.

Fem år tidigare har de träffats, Ellen och Gerson Komissar, i ett flyktingläger i Sverige. Nu är det dags för Gerson att börja arbeta i ”Paris-Wien”, den damkonfektionsbutik som hans mor äger.

I oktober 1942 har Gersons far avrättats som gisslan – nazisterna använder termen ”försoningsoffer” – i ett fångläger utanför Trondheim. Det skedde en månad innan alla norska judar som Quislings poliser kunde få tag i deporterades till Auschwitz.

Den vita villan på Jonsvannsveien är rymlig, modern och förvånansvärt billig. Vad Ellen ännu inte har fått veta är att villan under kriget tjänat som högkvarter, tortyrcentral och avrättningsplats för Rinnanligan.


Författaren Simon Stranger (född 1976) är gift med Ellens och Gersons dotterdotter Rikke. I sin nya roman, Minns deras namn, använder Stranger villan som utgångspunkt för att knyta ihop några mörka trådar i norsk krigshistoria: förföljelserna av landets judar och den agent- och provokatörsorganisation som fått sitt namn efter Henry Oliver Rinnan.

När motståndet växte i Norge behövde tyskarna samarbetsvilliga norrmän som kunde avslöja planerat sabotage och flyktingsmuggling längs den långa kusten. Rinnanligan – av tyskarna kallad ”Sonderabteilung Lola” – lyckades infiltrera stora delar av motståndsrörelsen.

Rinnan och hans sammanlagt cirka 70 medbrottslingar nöjde sig inte med att kartlägga och ange landsmän som tog strid mot ockupationen. Rinnan startade egna motståndsgrupper, distribuerade antinazistiska flygblad och lät sina handgångna män gå ombord på flyktingbåtar till Skottland, innan SS grep både besättning och passagerare.

Efter kriget kunde människor som velat riskera sina liv för Norges befrielse få veta att den illegala grupp de i flera år trott sig tillhöra i själva verket organiserats av Henry Rinnan.


I källaren till villan på Jonsvannsveien hade ligan skjutbana och tortyrkammare. ”Sonderabteilung Lola” opererade mer och mer självständigt. SS försåg Rinnan med ransonerade livsmedel och obegränsade mängder sprit och cigaretter. I ockupationens gråa och magra Trondheim var det inte bara nazistiska frivilliga från östfronten som frestades av det uppsluppna livet i ”bandeklosteret” – smeknamnet på den välförsedda bar som Rinnan låtit inreda i anslutning till tortyrkammaren.

Foto: AP
Henry Rinnan (till vänster) på väg till domstolen. Hans liga samarbetade med SS och torterade och mördade norska motståndsmän i sitt högkvarter i Trondheim.

Mer än åttio människor ska ha dödats sedan de angivits av Rinnanligan, flera hundra torterades och mer än tusen skickades till koncentrationsläger. Vedergällningen efter kriget blev sträng: av de tjugofem norrmän som avrättades för landsförräderi var tio medlemmar av Rinnanligan.


Simon Stranger har valt att disponera sin text som en sorts ABC-bok: Först kommer ord på A: Till exempel Anklagelse, Alkohol, Associationer. B: Byggnad, Blykula, Barndom, Björk.

På så sätt bryter författaren elegant upp den förutsägbara kronologin och skapar ett lättlagt pussel som ger honom möjlighet att servera läsaren effektiva ledtrådar.

I ett av bokens många spår prövar Stranger att leva sig in i Hirsch Komissar, morfars far till författarens hustru. Stranger följer Komissar dag för dag under det halvår som han tillbringar i fångläger innan han arkebuseras i oktober 1942. Komissar tilltalas högtidligt med ”du” genom hela boken, som huvudpersonen vid en begravning.

Ett annat spår berättar om hur den småväxte och mobbade skomakarsonen Henry Rinnan från Levanger blir den tyska säkerhetstjänstens farligaste agent i Norge. Rinnan var 31 år när han avrättades 1947.

Innan han började sin karriär som angivare åt SS hade han arbetat som expedit och chaufför. I Minns deras namn framstår Rinnan som förslagen och kallblodig medan motståndskämparna förefaller ofattbart naiva och godtrogna. Rimligen bygger skildringen på Rinnans egen framställning under förhören efter kriget – få av hans offer överlevde och kunde berätta.


Vad Rinnan beträffar innehåller boken ingenting nytt: det är ungefär samma spektakulära episoder som i till exempel Per Hanssons Hvem var Henry Rinnan? från 1972: hur den pratsamme chauffören noterar politiska sympatier hos alla han talat med, hur han värvas av SS, hur han infiltrerar både kommunisternas sabotagegrupper och den hemliga flyktingtrafiken till Skottland, hur han efter en misslyckad räd vid kusten låter skjuta två slumpvis valda fiskare och som dramatisk höjdpunkt den spektakulära ”förräderirättegången” bara ett par veckor före befrielsen 1945, då Rinnan låter hänga och stycka sin före detta älskarinna.

Strangers försök att tränga in i Rinnans komplexfyllda psyke når inga större djup. Gripande är porträttet av Ellen, den unga judiska kvinnan som 1948 flyttar in i ligans gamla högkvarter och ser sitt äktenskap gå under i sysslolöshet och svartsjuka, samtidigt som hennes små döttrar leker teater i tortyrkällaren, hittar tillplattade revolverkulor och – vid ett tillfälle – en liten påse med avslitna naglar.


Under rättegången efter kriget erkände Rinnan allt som lades honom till last och försökte inte skylla ifrån sig. I stället överdrev han sin egen betydelse. Förmodligen handlade det om kall beräkning: den framgångsrike mytomanen Rinnan lyckades intala sig själv att amerikanarna inte skulle kunna undvara hans kunskaper om norska kommunister under det tredje världskrig han räknade med var nära förestående.

Den gången blev det inget nytt världskrig. Henry Oliver Rinnan arkebuserades på Kristianstens fästning den 1 februari 1947 och lades i en omärkt grav. På en gata i Trondheim finns numera en så kallad snubbelsten infälld i trottoaren. Till minne av Hirsch Komissar.

ARTIKELN HANDLAR OM

Roman

Nazism

Norge

Trondheim