Alldeles för kort om viktiga tankar
Uppdaterad 2016-08-16 | Publicerad 2016-08-12
Barbro Westling läser Stina Oscarsons essä om kultur och motstånd
Stina Oscarsons essä Inte en berättelse är en sorglig bok. På omslaget skyms såväl titel som författarnamn av en svart rektangel. En skugga som skymmer, längst ned en liten strimma av ljusning.
Den mörka bilden motsvarar nog hur författaren ser på tillståndet i världen. Är det över huvud taget möjligt att göra motstånd längre, frågar hon sig.
Oscarson skriver kort om att vara mobbad som barn, kort om trettio år med sjukdomen anorexi.
Lite mer utförligt blir det när hon återger hur hon 2014 som chef fick sparken från Sveriges Radio för att hon offentligt talat om sin sjukdom, ”blottat en svaghet” som det heter i boken.
Oscarson skriver i tredje person. Det förstärker intrycket av konstateranden och saklighet, men bidrar också till sorgsenheten. ”Hon” är hyperkänslig för över- och undertoner i ord och gester, reagerar starkt och kan inte gå med att saker är på skämt eller att det bara är fest. ”Hon” vill försöka leva som hon lär, ett i dag föga omhuldat ideal.
Strängheten och skärpan är både politisk och personlig.
I skottgluggen står ”varumärket”, det ultimata tecknet för att kapitalism och marknaden framgångsrikt trängt sig in i alla verksamheter och all kommunikation. Demokratin är också ett varumärke. Själv har hon, trots att pennan vässats i allt vassare analyser, ”börjat förvandlas till ett personligt varumärke och ordens kraft minskar därmed i styrka” skriver.
Det står vackert i Inte en berättelse om behovet av att läsa ihop en rad berättelser för att vi ska förstå vad som händer och hur människor hänger ihop. Att ingen ensam kan äga sanningen, varken om sig själv eller något annat.
Samtidigt är Oscarson mycket summarisk i sin egen berättelse. Det är så mycket som framstår oförklarligt och som en skulle vilja veta mer om. Jag vill följa tankegångarna längre, ta del av de sammanhang som nu bara framkallas för att klippas av.
Ändå är det en rik essä med referenser till motstånd hos författare, konstnärer och intellektuella. Hanna Ryggen, Sara Lidman, Ernst Wigforss och så det uppfordrande slutordet som Oscarson ger till en annan, nämligen Alva Myrdal: ”Det är inte värdigt en människa, vare sig hon är ung eller gammal, att ge upp”. Jag väntar redan på nästa bok.
