Livet på dödens fält
Publicerad 2015-12-16
Claes Wahlin läser två böcker om första världskriget
I en intervju i The New York Times våren 1915 konstaterar den amerikanske författaren Henry James att ”kriget har förbrukat orden, de har försvagats och slitits ut, precis som bildäck.” Det går inte längre att använda språket för att beskriva de hemskheter som efter blott sju månader av första världskriget utspelar sig.
Peter Englunds fembandsprojekt Stridens skönhet och sorg kan läsas som ett genmäle till Henry James lamentation, ett genmäle som naturligtvis inte var möjligt så länge kriget pågick. Dessutom är det kanske inte språket som 1915 var otillräckligt; kanske saknades rätt form. Även i dag är ju skildringar av samtida krigshärdar varken fullkomliga eller pålitliga.
Tidsperspektivet är av vikt för att förstå historiska händelser. De ska helst fortfarande finnas i mannaminne, men inte ligga så nära att dokument av skilda slag är antingen oåtkomliga eller tolkningarna av dem fortfarande färgade av de värdesystem som frambringade dem. Händelser som ligger tre–fyra generationer bakåt, alltså omkring ett sekel, lämpar sig bra för historiska studier.
Tredje volymen av Stridens skönhet och sorg – 1916, ligger i så fall på gränsen för den bortre tidsgränsen, ganska exakt ett sekel. Englunds projekt går ut på att dramatisera dokument. Han svär sig fri från fiktionens fagra frestelser, och bygger sina berättelser om de fyrtio olika livsödena på brev, dagböcker, dokument och annat historiskt material. Personerna återfinns på alla fronter, bland männen ryms också ett antal kvinnor, liksom de namnkunniga Oskar Kokoschka och Franz Kafka. Den senare deltog förvisso inte i kriget, men handhade en rad försäkringsärenden som berörde soldater.
Kapitlen är korta, oftast bara några sidor. När alla fem delarna är på plats, så kommer varje person, i alla fall de som överlever kriget, ha fått kring 50, kanske 60, sidor. Växlandet mellan personer och scener är förvånansvärt variationsrikt. Katalogens uppräkning måste i detta slags projekt ligga som ett ständigt hot. Förmodligen har hotet avvärjts genom att i varje kapitel utgå från det historiska materialet, aldrig från en specifik kompositionsprincip (utom att skriva i historiskt presens).
Detaljrikedomen ger liv på dödens fält. Vi får väderrapporter, synintryck, beskrivningar av persedlar, skyttegravarnas karaktär – allt från gyttjepölar till inredda med ditsläpade möbler – eller brottstycken av dialoger. Samt givetvis citat ur brev och dagböcker. Tack vare att förklaringar i noter av diverse finesser vad gäller vapen hålls så korta som möjligt, slipper läsaren både vapenkataloger och omfattande redogörelser för trupprörelser. Samma sak med den information som kom fram först efter kriget eller om de olika slagen i ett större perspektiv. Inget som stör personernas belägenhet just den dagen, det året, får fördunkla skildringarna.
Englund vill skildra hur det var att delta i kriget, ett slags mikrohistoria i ett blygsamt kollektivformat. Språket sätter i alla fall nu, 100 år efter Henry James iakttagelse, inga hinder i vägen. Formen som Englund valt är också en som kan nå läsare långt utanför historikernas krets. Det är han inte ensam om.
Den flamländske författaren Stefan Hertmans Krig och terpentin håller sig också på mikronivå, förvisso i en genre som överskrider historikerns. Hertmans, konsthistoriker till professionen, har skrivit en bok, kanske en dokumentärroman, som bygger på hans morfar Martiens anteckningsböcker. Morfadern deltog i första världskriget, men häftena med anteckningar skrevs först när han var över 70 år, i början av 60-talet. Hertmans fick häftena, två stycken, strax innan morfadern dog. De blev liggande i ytterligare 30 år innan han öppnade dem.
De första anteckningsböckerna skildrar morfaderns fattiga uppväxt, de ständiga bekymren kring pengar, mat och sjukdom. Hans far var kyrkomålare och själv hyser Martien konstnärliga ambitioner. Men han blir aldrig något annat än en ”finmålare”, hans smak tillhörde ett annat sekel. Det andra häftet skildrar hans minnen från kriget, främst slaget vid Yser. Martien blev skjuten två gånger.
Första halvan av boken berättas i jagform. Hertmans redogör för sina bevekelsegrunder, berättar om sina och andras minnen av morfadern. Sedan kommer Hertmans berättelse, skriven utifrån anteckningsböckerna, som skildrar krigsupplevelserna. Här når Hertman, av uppenbara skäl, längre än Englund i att förmedla hur det var att delta i kriget. Emellanåt är det en fruktansvärd läsning.
Formen, likaväl som den utmejslade prosan, påminner om Edmund de Waals lysande Haren med bärnstensögon; båda böckerna visar också släktskap med W G Sebalds essäistiska prosakonst. Krig och terpentin är ett monument över morfadern, en lång, välskriven dödsruna över ett liv som delade erfarenheter med miljontals andra. Henry James skulle nickat gillande, såväl åt Hertmans, som åt Englund.
