Träffsäker käftsmäll mot manlig rockvärld

Martin Söderström drabbas av sekundärskam inför Gunnarsons bok

helskärm

Stina Nordenstam. Timi Yuro. Shirley Bassey. Dusty Springfield. Alison Moyet. Aretha Franklin. Alison Shaw. Vid skivbacken eller i mobilens hörlurar blir resultatet detsamma. Jag går tillbaka till några av de musikkvinnor som jag idoliserat och som alla på ett eller annat sätt förändrat mitt liv. För mig var det länge den enda gemensamma nämnaren dem emellan.

Samt att de var kvinnor, förstås. Och att de således aldrig – till skillnad från mina manliga idoler – tilläts vara enbart musiker eller artister utan också i alla lägen även behövt representera sitt kön.

Det är sådana tankefrön som sätts i jorden av att läsa Anna Charlotta Gunnarsons Kvinnorna som formade pophistorien.

I förordet framgår att det tog fem långa år att arbeta fram boken. Visst begriper man rent intellektuellt att Kvinnorna som formade pophistorien är ett resultat av mödosamt gnet och journalistisk nit. Att det har vänts på stenar, slagits i arkiv, körts in på stickspår som verkade spännande men som sedan inte visade sig leda någon vart.

Det otroliga är att det aldrig känns så när man läser den. Texterna flyger fram, anekdoterna strösslas generöst över sidorna. Det finns en iver och passion i Gunnarsons penna som är genuint medryckande. Det finns så mycket att säga, så många lager av kontext och tidsanda som måste redogöras för att det hade varit lätt för vem som helst att ­villa bort sig.

Men Anna Charlotta Gunnarson lotsar lagom febrigt framåt med ett språk som är fullt av både musiknördigt driv och putslustiga syrligheter. Trots att själva grundpremissen – hur kvinnor marginaliserats i musikbranschen – egentligen är rätt mörk så blir berättandet aldrig dystert. Tonen är perfekt. Kvinnorna som formade pophistorien är en fröjd att läsa. Full av både välkänt, okänt och passager med stark ”åh fan”-känsla.

Varför förminskades låtskrivaren och producenten Agnetha Fältskog till ”den blonda i ABBA”? Varför kämpade (manliga) musikbranschmänniskor aktivt emot att kalla Laleh för producent (trots tydliga bevis på motsatsen)? Varför blev världsledande ljudteknikern och låtskrivaren Alexandra Talmoaa mest omnämnd som ”tjejen på Cheiron” (i den mån hon nämndes alls)?

Många av de här frågorna besvaras i boken. Både frågorna och svaren skaver. Som musikälskande man är det lätt att drabbas av sekundärskam vid insikten att många av de här sakerna har man antingen inte känt till ­eller helt enkelt aldrig behövt reflektera över. Det svider en del. 

Men hårdast slår bokens appendix. Med en konstaterande iskyla har Gunnarson självförtroendet att lista ”några av alla popkvinnor som har låtskrivarcredits och/eller medverkar som instrumentalist på skiva eller motsvarande”.

Resultatet? Sida upp och sida ner med namn. Rad efter rad efter rad med tätskrivna namn på popkvinnor som i stort, smått, brett eller smalt alla varit med och påverkat, format, delat och drivit musikhistorien framåt. Som formgrepp är det berusande starkt – och ruskigt tydligt. 

Jag vet inte om det någonsin var meningen, men flätar man samman den här boken med föregångaren Popmusik rimmar på politik och UR-serien på samma tema framstår Gunnarson som en sann folkbildare för 2010-talet. 

I vår polariserade och filterbubbliga samtid låter det måhända som något omodernt. Och kanske just därför så viktigt.