Mästarens kyla värmer
Publicerad 2013-04-05
Isländske virtuosen Jón Kalman Stefánssons verk en uppvisning för läsaren
Nordvästra Island för hundra år sedan. Snö, kyla, storm, trädlöst land, brutalt hav och som små prickar i en skoningslös natur vräks enstaka människor omkring. Det kan tyckas som att Jón Kalman Stefánsson bara borde ha att sätta fokus på dessa människor för att kunna ringa in livets elementäraste förutsättningar. Men fullt så lätt är det naturligtvis inte. I en så spektakulär omgivning är faran att hamna i melodram alltid snubblande nära. Så börjar också romanen Människohjärtat. Huvudpersonen, Pojken kallad, irrar runt i en hiskelig snöstorm, räddas i sista stund, medan en av hans två följeslagare blir kvar därute. En ung rödhårig flicka i den gård han hamnat i tar sig an honom, och man anar att här har en trådända lagts ut som det kommer att tvinnas på i resten av romanen.
Och visst, det stämmer, men Stefánsson är inte en författare som fastnar i trådar och utanverk. Visserligen är Människohjärtat en roman där människor hela tiden har att brottas med en inramning som egentligen är litet för våldsam för det mänskligt rimliga.
Ändå styr författaren hela tiden undan alla dessa melodramatikens faror och texten koncentreras på det essentiella: vad innebär det att vara människa. Pojken lär sig, och han har förmågan att använda alla svåra erfarenheter till att bygga upp en hållbar existens. Pojkens vuxenblivande är huvudtemat, men det är en rik roman som också innehåller en magnifik skildring av den ensamstående kvinnan Geirtrud och hennes raffinerat osentimentala kamp att hävda sig mot manlig maktutövning.
Stefánsson har en förunderlig förmåga att snabbt destillera ett slags livgivande existentiellt elixir ur dramatiken. Och hur det går till låter sig inte refereras. Vid ett tillfälle sker till exempel en förfärlig olycka i den nordisländska hamnen. Man har försummat barlasten på en nyligen lossad skuta, som slår runt i en stormby och alla ombordvarande drunknar. På det gör författaren några reflexioner kring vikten av barlast också i livet. Det låter outhärdligt förnumstigt, som en tredje klassens söndagspredikan, men Stefánssons språk och stil har en sällsynt precision i ordval och språkrytm. Det gör att formuleringar, som på vanlig prosa ser ut som rena snusförnuftet, får lyftning och behåller sin existentiella tyngd.
Jag kommer ibland under läsningen att tänka på den absoluta, mättade enkelheten i ett g-moll-adagio av Mozart. Sådana associationer innebär för mig högsta tänkbara beröm. Och det betyder naturligtvis också att översättaren John Swedenmark stått för ett mästerligt arbete.
