Fiktion i Aniaras anda

Inga-Lina Lindqvist läser Sam Ghazis nya science fiction-roman

Publicerad 2019-08-18

Författaren och patologen Sam Ghazi ­undersöker djupt  existentiella frågor  i sin nya roman.

Vad händer med oss efter döden? Vad skulle vi göra om vi fick möjlighet att påverka händelserna?

Frågor som ursprungligen ställts av konsten och religionerna brukar så småningom besvaras av vetenskapen.

Sam Ghazi är författare och patolog. Hans andra science fiction-roman har den talande titeln Teonauterna, astronauter som far efter Gud.

Forskarna Adam och Jasmin är på väg till himlakroppen Trögkryparen, även kallad Björndjuret. Himlakroppen är en bokstavlig kropp, ett majestätiskt rör som ejakulerar aminosyror, kolväten och andra livets byggstenar vilka sedan sprids i universum av passerande kometer.


Innan skeppet når den gudomliga organismen brinner Jasmin upp i sin sarkofag. Bara huvudet är kvar. Ur hjärnans kvarvarande signaler kan rymdskeppets maskiner återskapa hennes personlighet, minnen och kunskap. Adam låter det ske.

Hjärnan kommunicerar till att börja med på ett poetiskt språk med komprimerade associationer och kodade bruksanvisningar till en osynlig men exakt verklighet. Det handlar om ångestfyllda fantomer, döden som baklänges födelse, kroppen som bankas in i trånga passager. Texten vibrerar av språkligt liv.

Teonauterna tar där en självklar plats i den svenska SF-traditionen som kännetecknas av hög lyrisk halt. Jag tänker på Harry Martinsons Aniara och på den orättvist bortglömda författaren och astronomen Peter Nilson vars Rymdväktaren och Nyaga hörs som ekon hos Ghazi.

Det skapas åtminstone två kopior av Jasmine. En begravs av hennes mor, den andra förvaras i hemlighet i Adams bostad.


Bokens jordiska kapitel utspelar sig i en grå anonym miljö. Man anar en teokrati, Konsortiet med Den Högste i spetsen. Kanske är den jordiska verkligheten en motsvarighet till tibetanernas Bardo, platsen för själens postuma prövningar?

Adam misslyckades med att höra Guds röst i Björndjuret. En stor del av intrigen bygger på att både den döda Jasmin och rymdskeppet Oberon hörde ett ljud när livet skapades. Men det gjorde aldrig Adam.

Jag får svårt att engagera mig i den delen av boken. Jasmin är fångad i en dosa som kan stängas av, hon är maktlös inför Adam som både upprätthåller och förslavar hennes existens. Men det är ganska endimensionellt tänkt att just medvetandet skulle vara det som förväntas existera efter döden. Jasmins kaotiska och poetiska tillstånd var mer intressant. Det är synd att Ghazi överger det till förmån för enklare psykologi.


”Teonauterna” samspelar med verkligheten på ett sätt som tillför läsningen oväntade infallsvinklar.

Den 11 april i år skulle den israeliska rymdfarkosten Beresheet landa på månen. I det som var tänkt som en första sändning ingick en lagringsenhet med bland annat mänskligt dna samt flera tusen – just det – björndjur.

När månlandaren kraschade spreds de ut på månens yta.

Kanske lever de fortfarande. Kanske talar de med varandra.

Saliga är de som hör.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.