”Hur säger man tack för en njure?”

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-10-01

Slavenka Drakulic fick organ av en främling – och skrev en bok om människors godhet

Varför skänker man bort sin ena njure till en helt främmande människa – utan någon ersättning?

Den frågan ville Slavenka Drakulic få ett svar på.

Hon tillhör själv de lyckligt utvalda som fått ett nytt liv av en okänd donator.

LIVSGÅVAN BLEV EN BÖRDA “Hur tackar man för en njure? Är det alls möjligt att säga ”tack för livet?” Trots att min donator aldrig krävde någonting av mig upplevde jag gåvan som en tung börda”, säger Slavenka Drakulic.

Kroatiska författarinnan Slavenka Drakulic har nått världsrykte för sin förmåga att skildra komplicerade politiska skeenden ur ett vardagligt perspektiv. Nu har hon skrivit “Den rena godheten”, en djupt personlig bok som handlar om hur hon räddades från en för tidig död genom en njurtransplantation i USA.

– Tiden innan överlevde jag med hjälp av dialys och jag var innerligt trött på att ligga kopplad i fyra timmar till en maskin som pumpade ut och renade blodet. Sedan en dag för att återhämta sig innan det var dags att kopplas till samma maskin igen, gå igenom samma procedur. Kanske för första gången var min grundmurade optimism och stoicism på upphällningen.

“Som att somna i en snödriva”

Hon säger att hon sakta men säkert var på väg att ge upp.

– Det var en mycket speciell känsla, inte som att vara döende utan som att långsamt trubbas av. Man intresserar sig mindre och mindre för vad som pågår runt omkring en, för dem man älskar och slutligen för vad som händer med en själv. Jag var även på det klara med hur farlig denna avtrubbning var. Precis som när man somnar i en snödriva.

Räddningen kom i form av Christine Swenson, en ung amerikanska, gift med två barn. Hon läste i en lokaltidning om en 21-årig kvinna som donerat sin ena njure av altruistiska skäl, av ren godhet. “Jag skulle också kunna rädda någons liv”, tänkte hon.

“Bara så där?” frågade Slavenka Drakulic henne när de träffades första gången några dagar efter operationen på sjukhuset. Och hon svarade: “Ja, bara så där.”

– För mig var det inte lika enkelt. Jag behövde en förklaring, för mig var det viktigt att förstå hennes handlande för att kunna ta emot gåvan.

Tre skäl är lätta att ta till sig

Slavenka Drakulic beslöt sig för att leta rätt på och intervjua personer som offrat ett organ för sina medmänniskors skull. Dem hon fick kontakt med var i olika åldrar, -hade olika yrken, kön och livsfilosofi.

– När jag har diskuterat njurdonationer med mina vänner har jag märkt att det finns tre skäl som är lätta att acceptera. Man gör det för pengar. Man gör det av religiösa skäl. Man har varit utsatt för något smärtsamt i livet, haft ett barn som räddats från en svår sjukdom till exempel och vill göra något gott för andra av tacksamhet.

Men att människor bara gör det av godhet – det verkar vi ha svårt att acceptera.

– Andras godhet får oss att känna oss osäkra, vi vet inte om vi skulle kunna vara lika goda och därför skäms vi.

Kapabla till gott och ont

Det behöver inte bara handla om organdonationer. Under andra världskriget fanns det folk som med risk för sitt eget liv gömde judiska flyktingar.

– Jag tror att människan är kapabel till både ont och gott. När jag skrev en bok om krigsförbrytare i det forna Jugoslavien kom jag fram till att under vissa omständigheter kan till synes vanliga människor begå ofattbara grymheter. Precis som vanliga människor kan visa stort mod och empati om de hamnar i situationer som kräver det.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln