De mördas av statens bödlar

Carl-Michael Edenborg om skakande reportage från Mexiko – världens farligaste land för journalister

Publicerad 2018-06-09

Bilder på dussintals mördadae journalister har hängts upp i Mexico city i samband med en protest mot journalistdöden förra året. Reportrar och fotografer dödas ofta av mördare med kopplingar till den korrupta maktapparaten i Mexiko.

Den här samlingen av texter skrivna av mexikanska journalister utger sig för att handla om den mexikanska journalistdöden. De senaste femton åren har över 100 journalister mördats och åtskilliga försvunnit i denna demokrati, en av världens största ekonomier. Deras bödlar har ofta varit statens utsända hantlangare; Reportrar utan gränser kallar Mexiko ”världens farligaste land för journalister att arbeta i”.

Ursprungligen publicerades antologin på engelska 2016. Nu kommer den på svenska med ett nyskrivet förord av journalisten Erik de la Reguera, under många år fast utrikeskorrespondent med bas i Mexico city. Här ger han den mexikanska journalistdöden ett historiskt sammanhang.

I synnerhet står några årtal ut:

1994 anslöt sig Mexiko till det amerikanska frihandelsavtalet Nafta, vilket fullständigt skakade om landets ekonomi – på gott eller ont beror på vem du frågar.

År 2000 bröts makten hos det mexikanska partiet PRI som haft statsmonopol i runt sjuttio år, och en ny våg av oberoende journalister trädde fram, orädda och engagerade. 

Slutligen, kanske viktigast av allt: 2006 förklarade presidenten Felipe Calderón av egna strategiska skäl ett populistiskt ”krig mot narkotikan” – ett krig som rasat globalt sedan 1971, då Nixon proklamerade det samtidigt som han närmade sig en förlust i Vietnamkriget.

Kriget mot narkotikan, som sedan 2001 retoriskt jämställts med kriget mot terrorismen, har dödat mångdubbelt fler människor än de demoniserade drogerna själva lyckats med: ofta oskyldiga, ofta bönder, skolbarn, mödrar som förtvivlat och envist sökt sina försvunna söner. I Mexiko pratar man om närmare 200 000 dödade.

Att detta är ett förlorat krig menar många, som ex-president Obama, WHO och FN. De som gynnats av det, precis som under andra förbudstider i det förflutna, är den organiserade brottsligheten – och de statliga våldsinstanser som förväntas arbeta mot dessa men som i ett korrupt samhälle jobbar för den som betalar bäst.

En kvinna hedrar den mördade journalisten Gumaro Perez, som sköts till döds under en julfest på sin sons skola.

Att president Trump som representant för ett land som sugit Mexiko torrt och förvandlat nationen till en massgrav, nu vänder sin södra granne ryggen och bygger en hög mur för att slippa leva med konsekvenserna av sin egen politik, är lika typiskt som cyniskt. Samme president vill ge nytt liv åt det katastrofala massmord som kallades ”kriget mot narkotikan” med bland annat krav på dödsstraff för knarklangning.

”Tårar över Mexiko” är i högsta grad läsvärd, skakande, berörande och upplysande, men den håller tyvärr inte vad den lovar. Den lanseras som en bok om de kidnappade, torterade, våldtagna, mördade, försvunna journalisterna och pressfotograferna de senaste femton åren i Mexiko. 

Men de flesta av de åtta bidragen handlar inte om journalistdöden, i stället är de exempel på det slags reportage och artiklar som provocerat förföljelserna från statens och/eller maffians terrormaskin. Detta Kafka-aktiga system av skräck och våld suddar ut gränsen mellan sanning och lögn, verklighet och dröm. 

Denna absurditet har förresten säkert bidragit till den ”magiska realismens” livaktighet inom den latin- och sydamerikanska litteraturen, som hos argentinaren Ernesto Sábato, som dessutom fick i uppdrag att kartlägga försvinnandena under den argentinska juntans tid.

Enda tydliga undantaget från bristen på texter om journalistdöden i Tårar över Mexiko är Lacia Cachos ”Fragment ur en reporters dagbok”. Där skriver hon personligt om att vara journalist i Mexiko, när det egna jaget upplöses och ersätts av folkmassorna som hon vill uppmärksamma, ge en röst. I förbifarten nämner hon rader av mordförsök, kidnappningar, tortyr, posttraumatisk stress, självmordsförsök som hon och hennes kollegor drabbats av. Ändå har det i första hand varit ”närheten till de försvunnas mödrar som gjorde att jag, utan att märka det, började försvinna”. 

En sak läsaren måste vänja sig vid är den bitvis übersentimentala och melodramatiska retoriken, inte minst när det blir tal om mördade kollegor som gärna framställs som skimrande änglavarelser, subkatolska martyrer. Typiskt avslutar Cacho sin essä: 

”Jag är indignation, och jag är de andra. Nu , efter att ha levt ett halvt sekel, vandrar jag långsammare, men mina steg har tecknat en rutt som inte kände några gränser; så länge jag lever ska jag gå i mitt namn och i namn av de kvinnor som är borta och inte längre kan gå men vars idéer aldrig får dö.”

Bland de starkaste reportagen i boken finns  ”Utplåningstimmarna: de fyrtiotre studenternas försvinnande i Iguala, Guerrero”, en text som visar hur orädda journalister i vissa sammanhang måste utföra ett korrupt rättssamhälles jobb för att kunna utreda sanningen, genom att närmast polisiärt samla bevis, indicier och göra mängder av intervjuer.

Lysande är också Juan Villoros ”Gatubarn” som skänker ett överraskande perspektiv på 12–17-åringarna som rymmer från hemmets misär och våld och lever som hemlösa i Mexico citys parker och kloaker. Dessa år kanske är ungarnas bästa tid i livet, åren då de är fria, innan de betraktas som vuxna, slängs i fängelse, sugs in i någon av kartellerna, mördar och blir mördade och slutar sina korta dagar i någon av de otaliga massgravar som sprider sig över landets yta.

Dessa gravar söks sedan envist upp av mödrarna till de försvunna. Med sina bara händer gräver de fram kropparna ur stoftet på jakt efter egna eller andras barn, en verksamhet som skildras i en av essäerna där journalisten Marcela Turati beskriver hur hon förvandlats från reporter till rättstekniker.

Även om Mexiko leder denna deprimerande liga av journalistfientliga länder, finns själva grundproblemet i många samhällen: journalister tvingas gå in där rättssamhället brister, med fara för eget och andras liv, för att avslöja lögner och korruption och i bästa fall närma sig sanningen. I detta arbete, en av grundstommarna i en modern demokrati, måste de få ovillkorligt, benhårt stöd av sina chefer och av ickestatliga institutioner med yttrande- och pressfrihet på agendan.

Om en stat börjar mörda obekväma journalister har den inlett ett inbördeskrig som handlar om attacker mot mänskliga rättigheter, bildning, ifrågasättande och det fria ordet. När ett sådant inbördeskrig rasar måste alla ta ställning.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.