Stämplad som mördare

Publicerad 2012-10-11

Fallet Olle Möller - en rättsskandal i Quick-klass

Det senaste decenniet har vi haft Thomas Quick, en psykopat som erkänt det ena mordet efter det andra och även blivit dömd för dem. Domslut som nu börjat rullas upp, det ena efter det andra. För ett drygt halvsekel sedan hade vi Olle Möller, som dömdes för två mord mot sitt nekande, och var starkt misstänkt för ett tredje.

I båda fallen har fru Justitia varit lika blind som på den klassiska teckningen.    

När jag var i sextonårsåldern inleddes rättegången mot just Olle Möller. Han anklagades för att ha mördat hemmafrun Rut Lind från Fjugesta utanför Örebro. Samtidigt pågick det mest hätska mediedrevet i svensk historia, framför allt i kvällspressen. I veckor var Möller, ännu inte dömd, med bild på förstasidor och löpsedlar. Möller, den bestialiske kvinnomördaren, som tjugo år tidigare dömts för att ha mördat och skändat den 10-åriga Gerd Johansson och sannolikt också sexåriga Kerstin Blom sommaren 1955 även om det aldrig kunde bevisas. Ett monster i människohamn.

Jag trodde förstås på det där, 16 år gammal, och inte bara jag. Hela Sverige trodde på det. När Möller skulle häktas utbröt kravaller av karaktären lynchstämning och polisen hade all möda i världen att rädda Möller från att bli misshandlad.

Nu har de två juristerna Lena Ebervall och Per E Samuelson grävt sig ned i de tre fallen, letat fram tidigare okänt material som aldrig lades fram under rättegångarna, intervjuat ännu överlevande. Det de med ovedersägliga bevis visar upp är en rättsapparat som helt gick över styr. Ebervall/Samuelsons roman, som bygger på noggrann källforskning, visar hur otäckt fel allt blir när polis och åklagare gör allt för att bekräfta en förutfattad mening och bortser från all motbevisning.

Där ingick att pressa vittnen, som i förstone gett Möller alibi så hårt att de började sväva på målet, ”kanske var det en annan dag?”, och därmed var de ute ur leken, behövde inte ens kallas till rättegången. Besvärande fakta rensades undan och slängdes i en låda för ”idiottips”, där de nu hittats av paret Ebervall/Samuelson.

1939, när följetongen Olle Möller börjar, var han en någorlunda känd idrottsman, dock ingen legend eller folkhjälte som det påstås i boken, för det krävs betydligt mer än nio SM i terräng. Olle, som körde ut potatis och hade en schäfer blev misstänkt; det fanns hundhår på Gerds kläder – men också andra djurhår. Möller anhölls, men släpptes, åklagare Cederström underkände helt bevisvärdet i stadsfiskal Glas indicier. Det fanns personer som gett Möller alibi, den man som setts röva bort Gerd hade hatt och rock, Möller var arbetsklädd vid den tidpunkten. Ett tips om att bilen var en Chevrolet ignorerades, Möllers bil var en skåpbil.

Så vad göra när folkopinionen och pressen trycker på för att få mördaren fast? Överståthållare Torsten Nothin, högste chef för polis- och åklagarväsendet, fann ett sätt: han sparkade den obekväme Cederström och satte in en rasande och förödmjukad Glas som åklagare. Denne satte till alla klutar, fick obekväma vittnen att sväva på målet, lägg därtill att kändisadvokaten Hugo Lindberg gjorde en slät figur. Den socialt lågt stående Möller intresserade honom inte, och inför rätten bad han Möller att erkänna, detta i stället för att lojalt föra sin klients talan. Fällande dom, tio års straffarbete. Domen tyder samtidigt på en viss osäkerhet, det normala hade varit livstid.

Vad som låg Möller i fatet var att han var en rätt bekymmersfri, pratglad kvinnokarl med mytomaniska drag, han svarade förvirrat, kunde skratta obehärskat men också få raseriutbrott och visas ut ur rättssalen. Han hade också lätt att bryta samman och falla i gråt. Trots vittnesmål som motsade åklagarens påståenden togs hans nekande inte på allvar, hans gråt tolkades som en bekännelse. Och värre skulle det bli.

Det var som att polismakten fått Olle Möller på hjärnan. När femåriga Kerstin Blom sommaren 1955 mördades på samma bestialiska sätt som Gerd blev han genast anhållen fast han hade ett solklart alibi, han och hans medhjälpare hade levererat potatis hela dagen när Kerstin försvann. Möller släpptes i brist på bevis, men polisen fortsatte att jaga honom även sedan han med familjen flyttat till Närke. Till och med Säpo var inblandat, vad nu de hade med saken att göra.

Så kom då mordet på Rut Lind sommaren 1959. Det var inget sexmord, hon blev helt enkelt ihjälslagen.

Redan från början kom Örebropolisen på kollisionskurs med riksmordkommissionen, vars chef Friberg var övertygad om att Möller gjort det igen fast det inte fanns några likheter med de tidigare morden. Det räckte med att han varit i samma väntrum på ortopeden som Rut Lind. En grön fiskbil som Möller brukade ha tillgång hade skymtats åt Fjugestahållet samma dag som hon försvann. Alltså satte man igång att leta där.

Örebropolisen var inte övertygade. Fiskbilen stod vid den aktuella tiden parkerad på fiskhandlarens gård, och i den satt vid tillfället en känd alkis, kallad Gordon Vermouth, och söp. Han kom för att vittna men avfärdades under hotfulla former och kallades aldrig till rättegången. 

Och Möller, vad gjorde han? Kön var lång på ortopeden, han skulle till verkstaden och lämna in sin bil och gick i förtid. Hur skulle han ta sig hem? Han stal helt enkelt en moped. Många kunde vittna att de till sin förvåning sett Olle Möller på moped. När detta inte kunde motbevisas började polisen att laborera med olika tider för att få pusslet att gå ihop.

I samma veva hade Glanshammarspolisen Karl Junevall oförsyntheten att hitta Rut Linds döda kropp åt rakt motsatt håll, fem mil nordöst om Örebro. Därtill dök det upp en annan grön lastbil, exakt lik fiskbilen men utan firmamärke. Ett bildbevis som sorterades undan som så mycket annat.

När det blev rättegång var Möller som ett barn i händerna på åklagaren. Värst stor hjälp hade han inte av kändisadvokaten Einar van de Velde, som på kvällarna satt på Stadshotellet och söp med åklagaren.

Mördaren i folkhemmet är spännande som en thriller, en bladvändare som riktar sökljuset på några av de värsta rättsskandalerna i modern tid. Att Kerstins mördare, en viss Karl-Hugo Färnström – som tidigare avtjänat ett straff för våldtäkt mot barn – erkände och dömdes till livstid 1964 var ingen större tröst för Möller där han satt inlåst. Inte heller att polisen i början av 80-talet får ett tips som avslöjar Rut Linds verklige mördare. In­nan han hinner lagföras avlider han.

Men Olle Möller lever vidare i folkminnet som den bestialiske man han aldrig var.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.