Han är Sveriges mest underliga författare

Johan Jönsons verk lyfter fram det brutala, döden och kroppar – trasiga, som far illa

helskärm

Det finns likheter mellan Johan Jönsons sena författarskap och de autofiktiva mastodontprojekt skrivna av manliga författare som varit i blickfånget de senaste åren: Lars Noréns dagböcker, Karl Ove Knausgårds Min kamp. Det maximalistiska platstagandet har de gemensamt, liksom framskrivandet av en manlig subjektivitet via ett bitvis maniskt rannsakande självstudium.

I Johan Jönsons fall finns ju allt det där närvarande, inte minst genom de senaste böckernas stadigt växande sidantal och den alltmer tydligt inskrivna ”livdikten” i deras poetik. Och precis som i diktböcker som med. bort. in (2012), Livdikt (2010) och Efter arbetsschema (2008) intar det autofiktiva momentet också i den nya diktboken mot. vidare. mot en framträdande plats - en bok som dessutom sträcker sig över drygt 1 500 sidor, författarens hittills längsta.

Men det finns också påfallande olikheter. Om Noréns och Knausgårds texter i högre grad iscensätter ett ganska igenkännbart manligt outsider-subjekt, som läsaren inbjuds att känna mer eller mindre identifikation med (eller aversion inför), så är Jönsons diktsubjekt av ett betydligt mera splittrat och nomadiskt undflyende slag. För att nu ta mot. vidare. mot på orden: ”JAG KAN INTE ÅTERVÄNDA HEM / EFTERSOM / JAG INTE HAR NÅGOT HEM / MIN SVENSKA / GÅR INTE ATT BOSÄTTA SIG I / EFTERSOM DEN OAVBRUTET RÖR SIG / FÖR ATT UNDKOMMA / DEN STILLASITTANDE DÖD / SOM KRÄVS FÖR ATT SKRIVA”

Det behöver väl knappast sägas att nomadismen hos Jönson (inspirerad inte minst av Gilles Deleuzes filosofi) inte enbart syns på motivisk nivå utan också och kanske framför allt på formplanet. Den uppfuckade stilart han gjort till sitt kännemärke har mycket lite i sig av Knausgårds raka, lite konstlösa berättarstil eller Noréns språkligt elaborerade och poetiska prosa.

I Jönsons hybridtext, som hela tiden växlar mellan prosaberättande och poetiskt dekonstruerande skrivsätt, finns inte tillstymmelsen till den existentiella återvändo eller hemkomst som den kronologiskt ordnade normalprosan lätt kan ge sken av. Inte heller finns här någon enhetlig livsberättelse, ingen enkelt fixerbar autenticitet, ingen överbyggnad över avgrunden - varken i språket eller existensen. Vad som finns är i stället bara kvidande tillblivelser, stammande språk, en monoman poesi utan mål och slutpunkt. Allt är fortsättning, rörelse, uppbrott: mot, vidare, mot.

Inte ens i poesins och skrivandets ”existensmodus”, som det heter på Jönsonska, finns det någon försoning eller vila. Att skriva är med nödvändighet paradox: det är att samtidigt ”svara på dödspolitiken”, det vill säga ingå i de diskursiva vålden, och att ”motöversätta”, att göra motstånd mot den senkapitalistiska ”krigsmaskinen”.

Men i mot. vidare. mot tecknas det pulserande repressionssystemet ofta synonymt med en annan, kanske mer implicit, dödsmaskin, ett slags amöbiskt ”mater” (som i moder och materia) - ett ”dödssköte” som samtidigt föder och dödar i ett evigt produktivt ”dödsblivande”.

Jönsons dikt, som på många sätt utgörs av en mycket storslagen inventering av en vit, heterosexuell och samtida underklassmaskulinitet, går i det avseendet paradoxalt nog att läsa som ett lysande exempel på vad sjuttiotalets franska feministteoretiker kallade écriture féminine, kvinnlig skrift. Den kvinnliga skriften arbetade ju med ett ständigt återinförande av existensens materiella och kroppsliga grund - vår mater - i texten för att underminera en patriarkalt kodad språkordning.

Finns det någon poet som på ett mer rasande och självblottande sätt skildrar kroppar och kroppsligheter i svensk litteratur i dag? Den arbetande kroppen. Den feta kroppen. Den alkoholiserade kroppen. Vårdpaketskroppen. Den underordnade kroppen. Soldaternas kroppar. De våldtagnas och förtrycktas kroppar.

Denna vansinnesöppna blick för mänskligt våld och mänsklig utsatthet, den som möter en varje gång man öppnar en ny bok av Johan Jönson, är lika smärtsam som nödvändig att vistas i. mot. vidare. mot. är en storslagen vidareskrift på ett redan rikt och märkvärdigt författarskap. Ett av våra märkvärdigaste.