som älskade att hata Wagner

Friedrich Nietzsches filosofi väcker alltid skeptikern i mig, oavsett om jag läser något av eller om honom. Skickelsedigra påståenden görs med våldsam emfas, och de liknar mer briljanta förförelsekonster än intellektuella argument som går att sakligt resonera om. Inte heller Erik Wallrup med sin långessä Nietzsches tredje öra befriar mig från min grundläggande Nietzsche-skepsis, snarare förstärks den.

Wallrup, som är lika hemma i musiken som i filosofin, har som huvudpoäng att visa hur genomsyrad av musik Nietzsches tänkande är. Det är väl känt att Nietzsche gärna komponerade, om också inte så väl, och han närmade sig musiken med samma lidelse som tänkandet.

Wallrup försöker visa att Nietzsches tankar också påverkats till sin struktur av musiken. Det är möjligt att Wallrup har rätt i den saken, men hans argumentering räcker inte riktigt för att övertyga mig om att ”genom Nietzsche måste man tänka med öronen”.

Med citat av en annan kommentator menar Wallrup till exempel, att ”viljan till makt är i behov av motsatsen, som helt enkelt själv inte kan vara annat än viljan till makt” och att detta låter som en musikalisk figur, närmare bestämt kontrapunkt.

Fan tro’t, kan jag bara tillägga; parallellen mellan musikalisk och intellektuell kontrapunkt är inte direkt glasklar och gör dessutom inte Nietzsches tankegångar mer begripliga.

Wallrup behandlar förstås också Nietzsches förhållande till Richard Wagners person och musik, som ju utvecklades från passionerad kärlek till passionerat hat. Det är intressant läsning men Wallrup har inte hunnit ta del av Joachim Köhlers stora och kontroversiella Wagner-biografi Der letzte der Titanen, som kom ut i höstas.

Köhler, som är både Nietzsche- och Wagner-specialist, lanserar där teorin att Nietzsche som den ende kom att genomskåda hur Wagner under inflytande av Cosima svek sina djupaste konstnärliga och filosofiska visioner och i Bayreuth, i stället för att skapa ett genomgripande både demokratiskt och mytologiskt teaterprojekt, endast byggde upp ett monument över sig själv.

Wagner insåg innerst inne, att Nietzsche hade rätt, och det var därför han reagerade så våldsamt mot Nietzsches avfall. Tyvärr hamnade Nietzsche efter brytningen med Wagner totalt i affekt i allt han skrev om musik, särskilt i fallet Wagner. Om nu Köhlers hypotes är riktig skulle musikhistorien kunnat se annorlunda ut om Nietzsche bättre förmått formulera sin analys av Wagners svek mot sig själv.

essä

Lennart Bromander