För bra för sin tid

Claes Wahlin om författargeniet som hyllades först efter sin död

Claes Wahlin

De sista åren lever John Williams i Key West, Florida. Han undervisar vid universitetet i Denver, släpande på sin syrgasmaskin som han inhalerar från samtidigt som han kedjeröker. 1974 års National book award för Augustus har givit honom ett visst rykte: inbjudningar, lite mindre undervisning, tid för att skriva den roman som skulle bli hans mästerverk, ”The sleep of reason”. Men han orkar inte avsluta romanen, de två avsnitt som blir klara publiceras postumt i Denver Quarterly. Den 3 mars 1994 dör han, 72 år gammal.

William Stoner, huvudpersonen i den roman som bär hans efternamn, är en akademiker som lämnar sina jordbrukande föräldrar på gården i Texas för att läsa till agronom. Men han byter till litteratur och blir lärare utan att göra akademisk karriär. Han dör lika obemärkt som han levt.

Det är lätt att se ett porträtt i romanen av dess författare. Vissa likheter finns, som hans kärlek till litteraturen och hans strävan att alltid vara sann mot det uppdrag han som lärare åtog sig. Men ungefär där slutar likheterna.

Williams hann med en hel del innan Stoner. Han skrev i en lokaltidning och gjorde radioprogram i slutet av 30-talet. Under kriget var han stationerad i Burma och Indien som radiotelegrafist och övervägde att fortsätta med radio i det civila. Men författardrömmen fanns hela tiden, han skrev ständigt. Hemkommen skriver han klart en roman, Nothing but the night, som har svårt att hitta förläggare och som snabbt glöms bort. Diktsamlingen The broken landscape (1949) var heller ingen succé.

Han tar examen vid Denver-universitetet i slutet av 40-talet, skriver en avhandling om renässanspoeten Fulke Greville och fortsätter skriva. Som föreläsare och handledare var han uppskattad, även om hans alkoholkonsumtion var milt sagt betydande. Hans drickande tycks inte ha hindrat honom i sina akademiska uppgifter. Han var också en av de första att leda skrivarkurser.

Williams ska ha varit en gudabenådad berättare och gjorde succé även hos de mest motvilliga när han högläste ur sina egna verk. Det råder ingen tvekan om hans säkerhet som stilist. Varje stycke i sina romaner lärde han sig utantill innan han skrev ner det.

Butcher’s crossing kommer ut 1960 och klassas som en västernroman i en recension i The New York Times, vilket var detsamma som att döda den. I romanen vill Williams göra upp med transcendentalister, som Ralph Waldo Emersons romantiska natursyn, för att i stället skildra naturen sakligt, utan förmildrande drag. Butcher’s crossing handlar om hur William Andrews hoppar av sina studier vid Harvard för att söka äventyret som buffeljägare i den amerikanska västern.

Han ska bli man, lära sig använda och behärska naturen, men det går inte så bra. Han genomför samma slags resa som Stoner, men omvänt: från ett akademiskt liv till en mer naturnära tillvaro. Det är Stoner (1965) som kom att bli den roman som långt senare upptäcktes och, delvis tack vare några entusiasters propagerande för den, blir en amerikansk modern klassiker.

Williams förespråkade en traditionell prosa. I sin undervisning vägrade han länge att undervisa på modernisterna, han ville fortsätta i traditionen från 1800-talets realistiska romankonst och han får också svårt med 60-talets motkulturer.

När han får National book award för Augustus 1974 så är dessvärre priset för första gången delat (med John Barths Chimera). Prisdiskussionen kom mer att handla om delandet av utmärkelsen, än om Williams roman. Så inte heller den blir någon riktig framgång.

Men prestigen ökar, han får mer tid att skriva, även om han nu snarast tolereras av Denver-universitetet för såväl sin lite gammaldags litteratursyn, som för sin även med amerikanska mått mätt omfattande grabbighet. Man kan säga att han isoleras, om än delvis frivilligt.

Charles J Shields biografi är den första över Williams och han förlitar sig inte bara på arkivmaterial, utan också på en rad intervjuer med bekanta och efterlevande. 

Det senare är möjligen ett problem, eftersom det är svårt att veta vilken trovärdighet man ska tillmäta dessa. Jag är heller inte säker på att, som Shields skriver, ”[ä]mnet för en biografi bör vara föremålets sökande efter en identitet”. 

När föremålet inte längre lever måste det dels vara svårt att vara säker på dennes strävan i någon djupare, psykologisk betydelse, dels var idén om en identitet knappast lika giltig för Williams generation som den numera är.

Shields lyckas dock bra med att ge en bild av hur livet tedde sig för en medelbegåvad akademiker med författarambitioner i efterkrigstidens USA. 

Vi möter män, sprit, hierarkier och ekonomiska bekymmer, men också den energi som tycks vara konstitutiv för en amerikansk man i efterkrigstiden. 

Man kan också skymta hur den rådande litterära smaken, som ständigt är en annan än Williams, styr romanernas öden, men samtidigt, vilket också är typiskt amerikanskt, hur även i den litterära världen revanschen är möjlig, om än postumt, som i fallet John Williams.