Fotbolls-VM ska tvätta det smutsiga rent
Olof Lundh tar ett stort grepp på hur sportwashing fungerar inför VM i Qatar
Publicerad 2022-11-06
Det jag tycker mest om med Olof Lundhs studie i sportswashing och VM i Quatar är att han flera gånger trycker på att fotboll och politik hör ihop. Det är, borde vara, en självklarhet.
Det jag tycker minst om är hans argument för att ändå åka och bevaka VM, samtidigt som han kritiserar sportjournalister som inte gör det. Om, eller snarare, på grund av att fotboll och politik hör ihop, följer också att åsikter och strategier skiljer sig åt. Lundhs påstående att man bara kan granska på plats är en sak. Men är det vad han kommer att hinna? Knappast. I stället är ett journalistiskt deltagande i Qatar en legitimering av hela VM. Tycker ju jag.
Men vi tar det från början. 2012 vinner Qatar sensationellt FIFA-omröstningen om VM 2022. Då hade deras ansökan redan dömts ut av experter (otillräckligt med arenor, alldeles för varmt för ett sommar-VM), och senare skulle en stor härva av mutor avslöjas. Åren som följde var förhållandevis tysta, innan landets bristande mänskliga och demokratiska rättigheter kom i skottgluggen.
Gästarbetares slavliknande villkor, förbuden mot homosexualitet, den uppenbara lögnen att man skulle kunna kyla ner fotbollsarenorna. Framför allt kom byggnadsarbetarna i fokus, de som med risk för livet byggde arenor dygnet runt (även i sommarhalvårets femtiogradiga värme), blev blåsta på lönen, fick passen beslagtagna. Gästarbetare som, precis som överallt i världen, ändå tjänade mer i Qatar än i hemlandet. Dödsfallen kan vara tusentals, statistiken är osäker.
Fotboll är inte bara politik, fotboll är kultur också.
I april i år, då VM lottades, dumpade den tyske konstnären Volker-Johannes Trieb 6500 fotbollar fyllda med sand utanför FIFA:s högkvarter i Zarter i Zürich. Bollar fyllda med sand, en för varje dödsfall. Och visst har VM förvandlats till fåfänglighetens material, till sanden som rinner mellan fingrarna. Som symboliserar tidens gång och därmed döden. Sanden som var det enda som fanns innan Doha blev den hypermoderna staden, full av rika medborgare och fattiga arbetare utan rättigheter.
Men i Olof Lundhs bok stannar det absolut inte ”bara” vid VM-karusellens vidriga omständigheter. Han tar ett större grepp på den sportswashing som pågått i över ett decennium, där Qatar har köpt in sig i framgångsrika klubbar i Europa, sponsrat tävlingar lokalt och regionalt. Låtit fossilmiljarderna regna. Skapat goodwill för sina bolag, för sin nation, och ja, för sin kultur.
Sportjournalistik, till skillnad från kulturjournalistik, dras till framgången
Om man tittar på den stjärnbeströdda miljardindustri som kallas elitfotboll, La liga, Premier League, Ligue 1, har man uppfattat inte bara tröjreklamen. Antagligen även övergångssummornas många nollor och spelarnas materiella skryt. Fotbollen dör långsamt som sport, blir en underhållningscirkus för tv-tittare och bettingbolag. Det senaste försöket att skapa en superliga med Europas största och mest framgångsrika klubbar misslyckades, mycket tack vare fansens protester. Men hur länge till?
Lundh beskriver skälen till Qatars stora satsningar på idrott (och kultur) som en framtidsvision. Nationen måste ha något annat att falla tillbaka på när oljan och gasen inte längre genererar astronomiska vinster. Då ska investeringarna betala sig, då ska Qatar förknippas med annat än ”bara” fossilmiljarder. Stora pengar trumfar det mesta så även om det just nu ser ut som om kritiken är övermäktig lär Qatar gå en lysande framtid till mötes.
Ett kapitel i Templet i öknen ägnas (pliktskyldigt?) åt intern medie- och självkritik. Sportjournalister gräver för lite, ackrediterar sig inte till de stora FIFA- eller UEFA-mötena där besluten fattas, knyter inte tillräckligt med kontakter för framtida bruk. Det har Olof Lundh säkert rätt i. En viktig förklaring är att resurser och tid saknas hos mediehusen. Jag kan också tänka mig ett annat spår, och det är att sportjournalistiken (som, vill jag säga, generellt är väldigt bra) tenderar att i stället för att följa pengarna, följa vinnarna.
Sportjournalistik, till skillnad från kulturjournalistik, dras till framgången. En framgång som också är tydligare i sportens värld (vilket är skälet till att så många inom kulturvärlden avskyr den, kan jag tänka). Vinnaren tar allt. Och den som är vinnare idag, tippas vara det även imorgon.
Hög status ger en bättre behandling och när någon faller, faller den hårt. Just nu är det golfaren Henrik Stenson som helt självförvållat blivit persona non grata på grund av sitt deltagande i den saudiska golfturneringen Liv-touren.
Sport handlar också om framtid. Att hela tiden tvingas tippa olika resultat måste vara frustrerande. Att oavbrutet tvingas förhålla sig till hur det ska gå. Därför förstår jag att den sortens större granskning som av Qatar-VM svårligen låter sig göras. Och att showen måste fortsätta, för framtida resultat måste analyseras – var de än sker.
