Sex, droger& litteratur
Publicerad 2015-12-11
Claes Wahlin läser Roberto Bolaños mästerliga noveller
Den konventionella novellen ger svar på de frågor den ställer, även om svaret skulle råka vara en ny fråga. Konstruktionen ska vara solid och stringent, handlingen koncis.
Att läsa Roberto Bolaños noveller är att möta helt andra slags texter. Här hamnar läsaren i ett flöde av liv och död, händelse följer på händelse i rask följd, och så plötsligt är novellen slut, till synes mer avbruten än avslutad.
Realismen är påtaglig, men samtidigt undflyende. Alla skildringar av existenser i marginalen – det är lika många misslyckade poeter som mördare i hans texter – följer en rak kronologi, ofta i ett halsbrytande tempo. Men bevekelsegrunderna för personernas handlande är fördolt. Sällan får läsaren reda på mer än vad de själva vet, oftast inte ens det.
I Telefonsamtal, den novellsamling som gavs ut 1997 och nu som den första av fyra samlingar ges ut i svensk översättning, möter vi fjorton noveller i tre avdelningar. Telefonsamtal, Poliser och Anne Moores liv. Varje avdelnings avslutande novell bär samma titel som avdelningen, och vissa gemensamma, yttre drag kan spåras med ledning av respektive avdelnings titel. Poliser, till exempel, kan lika gärna vara ryska mafioso eller motståndsmän.
Bolaños styrka ligger inte i det stilistiska. Här finns inga eleganta formuleringar eller tjusiga liknelser. Språket underordnas tempot och rörligheten, det är som om berättaren inte alltid hinner uppfatta allt. Ibland säger sig denne också vara osäker på det ena eller andra, ungefär så som det är utanför litteraturen, i det verkliga livet.
Det verkliga livet är också vad Bolaño vill skildra på sitt egenartade sätt. I flera av Bolaños verk, inte minst i hans mest berömda roman, De vilda detektiverna, ges lika mycket utrymme åt konsten, som åt våldet. Någonstans har Bolaño yttrat att litteraturen är en hora. Den lånar sig åt vad som helst, blodiga diktatorer som analyserar poesi, ryska gangsters som diskuterat Dostojevskij eller Bulgakov (som i Snö i föreliggande volym), eller studenter som läser konst eller litteratur, men likväl blir sinnessjuka (Anne Moores liv, kanske den bästa i Telefonsamtal).
Konsten och litteraturen varken bildar eller hjälper, den finns bara där, på samma sätt som sex, droger eller våld. Personerna i Bolaños noveller är aldrig några hjältar, men de kan i sina omständigheter emellanåt vara heroiska i det lilla formatet. Det är också så de lever, i ett mindre format, även om det de råkar ut för ofta är i ett större. Men hur det ena eller andra kommer sig förblir en gåta, framför allt för berättaren och därmed läsaren.
En sak har Bolaño gemensam med konventionella novellförfattare av rang. En sämre författare hade gjort roman av det som här utspelas på kring 20 sidor. Anne Moores liv, drygt 30 sidor lång, skulle av en andra rangens författare blivit minst tre romaner.
