Lyrisk resa mellan hetta och is

I Hanna Hallgrens ”Vinterresan” behandlas tidens gång genom föräldraskapet

Publicerad 2019-03-13

Hanna Hallgren, aktuell med ”Vinterresan”.

Lite pliktskyldigt lyssnar jag på Schuberts Winterreise under läsningen av Hanna Hallgrens Vinterresan. ­Boken utgår från Elfride Jelineks uppsättning på teater Galeasen 2016, där Hallgren var och berördes av det frusna och upphettade språket. Detta vet jag eftersom diktsamlingen vänligt nog inkluderar ett efterord, där Hallgren beskriver processen och tankarna kring sina dikter. 

På så sätt är hon här ännu mer förbunden med det akademiska och tvärvetenskapliga än hon kanske tidigare varit, även om hon alltid varit en teoretisk poet. Vinterresan har för avsikt att skapa ett möte mellan litteratur och teater. Men inte ens Hallgren verkar helt säker på hur det mötet egentligen tar form, det är en ”kortpjäs i avsaknad av spelbarhet”.

Och i första läsningen känner jag en trötthet inför vad som känns som slitna bilder av blommor och kroppslighet, samt en osäkerhet inför vad jag egentligen läser. Jag tänker på Victor Malms text om att samtidspoesin blivit bekväm (Expressen 14 jan), som Rebecka Kärde plockade upp när hon senare recenserade Camilla Hammarströms Den synliga världen: ”… en tjusig och genomtänkt diktsamling som fått ett förväntat generöst mottagande. Men den kommer knappast få någon större spridning ens bland poesiläsare, och jag förstår ärligt talat varför. För den är så duktig, så orörlig, så oinspirerat fläckfri att den bara fladdrar förbi själen och försvinner in i biblioteksmagasinen” (DN 17 jan). 

Skulle man inte bara kunna stoppa in Hanna Hallgrens namn här i stället? Jo, kanske. En poet som nästan alltid får positiva recensioner, delvis eftersom recensenterna i värsta fall knappt vågar annat, av rädsla för att ha missförstått. 

Å andra sidan kan jag uppleva Malms text som väl hård – att Hallgren skriver invecklat får hon höra lika ofta, och vet såklart om det, och är det inte orättvist att nästan varje diktsamling ska resultera i en diskussion om vad dikten är och skulle kunna ­vara?

Vid andra läsningen öppnar Vinterresan upp sig. Den är absolut inte orörlig, och språket präglas just av tvära kast mellan kyla och hetta: ”Det nerkylda pianot. I sin / grav av is”. Tidens gång behandlas, ofta i samband med föräldraskapet, eller närmare bestämt moderskapet. Ibland frammanas känslan av en opera, där flerstämmiga toner behåller språkets vildhet. 

Det jag fastnar mest för är Hallgrens återkommande användning av skeden. Som en hal förlängning mellan mor och dotter, ett symboliskt objekt som sträcks fram. Vinterresan är också, återigen med hjälp av efterordet, en hyllning till hemmadottern. Hon som stannar kvar och tar hand om ­sina åldrande föräldrar i stället för att ge sig ut i världen. 

Något av denna tematik finns att utvinna genom en eller två långsamma läsningar, och om inte annat räcker det långt med ett antal vackra meningar som: ”De som satt till bords vikta likt servetter under klockorna”.  

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln