Så blev n-ordet det mest förbjudna

Ann Charlott Altstadt om boken som läxar upp landets ordpoliser och språkaktivister

Uppdaterad 2017-12-07 | Publicerad 2017-02-13

Raparen Adam Tenstas nedsättande ord om mörkhyade och kvinnor rättfärdigas av hans hudfärg, skriver Ann Charlott Altstadt.

Få ämnen skapar så hätsk debatt som bruket av ord. Språket i sig är dock varken höger eller vänster, menar lingvisterna Lars Melin och Mikael Parkvall i Laddade ord. Men utgångspunkten för deras torrt underhållande informativa språkundervisning är ändå politiskt sprängstoff. 

De visar nämligen att forskningen inte ger något stöd åt den numera allmänt vedertagna föreställningen att det är språket som formar samhället och dess maktrelationer. 

Sverige blir inte mer jämställt och mannen blir inte mindre norm, enligt författarna, för att språkaktivister byter ut ordet man mot en eller låter det nu allmänt vedertagna hen utvidgas till att helt ersätta han och hon. 

De frågar hur Sverige kunde bli ett av världens mest jämställda länder trots ord som förfader, mannaminne och tvåmanskajak. Tre fjärdedelar av världens språk har exempelvis könsneutrala personliga pronomen utan att det underminerat de patriarkala strukturerna.

Melin och Parkvall Melin diskuterar också det officiella Sveriges ambition att förändra språket i enlighet med vad som måste vara dagens mesta trendord: inkludering.  

Den förvirrade välviljan har exempelvis lett till att jag inte längre har två neurologiska funktionshinder/handikapp utan i stället, enligt språkråden, är jag funktionsvarierad. Jag förmodas bli kränkt av de förra orden trots att de så väl förklarar mitt kaotiska skitjobbiga vardagsliv. 

Ordet varierad betyder i stället att jag numera är precis som alla andra, men om någon säger fel eller inte bemöter mig rätt kan jag ändå anklaga hen för att vara funkofob.


Mest utrymme ger författarna till att utreda n-ordet och kommer förstås fram till att det inte längre kan användas. Vi språkbrukare har helt enkelt gjort uttrycket nedsättande oavsett dess historia. Ordet är i dag så gräsligt att jag inte ens kan komma ihåg att jag någonsin använt det i vardagligt tal. 

Men intressant nog, är dess politiska laddning så stor att det underkastats ett slags historierevisionism. 

Många hävdar att n … r och negro alltid varit uttryck för rasism vilket författarna förstås avvisar. I exempelvis svensk dagspress användes det neutralt fram till 1990. 

De diskuterar begreppet enbart som lingvister men det är lätt att se hur n-ordet, som är det mest förbjudna, också blivit ett politiskt slagfält. Ett symbolord dit rasisters, antirasisters och olika provokatörers ståndpunkter har koncentrerats och därmed väckt starkt engagemang. Men n-ordet tycks också avslöja, som språket i övrigt, ett komplext kluster av makt, klass och social tillhörighet.


2015 lämnade exempelvis den creddiga rapparen Adam Tensta TV4-soffan under en promotionintervju i protest mot att Youtube-profilen Louise Andersson Bodin från värmländska Grums fick medverka i kanalen trots nolltoleransen mot rasism.  

I ett av sina inslag hade hon (enligt egen uppgift, ingen har kunnat bevisa vad som sades), använt n-ordet för att skämta om hur man pratar i hennes hemtrakter. Men efter kritik och på TV 4:s begäran tog hon bort klippet inför deltagandet i en kommande programserie. 

Därefter gjorde Andersson Bodin ett misstag som ödelade hennes framtidschanser. Hon lade upp en ursäkt med orden att ”N … r är ett väldigt fint folkslag med fantastiska människor.” 

Trots sin uppriktiga pudel och vilja att säga något positivt blev fördömandet så klart skoningslöst både i gamla och nya medier. Kändisar som Zara Larsson och Malena Ernman med flera hyllade Adam Tenstas antirasistiska kamp medan Andersson Bodin blev näthatad, hotad och är för evigt utstämplad som rasist.


Vem du är och kommer ifrån påverkar hur du uttrycker dig. Alla i Sverige har ännu inte påverkats av det starka tabut kring n-ordet och jag är säker på att många, också om det kan tyckas märkligt, inte heller känner till definitionen av folkslag eller kan höra dess bitoner.

I den antirasistiska så kallade diskursen buntar företrädare själva ihop alla med mörkare hudfärg till en enda grupp. Afrosvenskarnas riksförbund vill till och med återinföra ordet ras. 

Men identitet och status kan också bestämma hur du tillåts uttrycka dig. 2010 sa Adam Tensta i tidningen Metro, att han är emot censur: ”Så länge det finns niggers, bitches och hoes måste man få säga det”. 

Hans nedsättande ord mot mörkhyade och kvinnor rättfärdigas dock av hans hudfärg och profession. Han verkar inom den uppburna subkulturen hiphop och kommer från Tensta, ett ortsnamn vars sociala klang bekräftar anspråk på värdefull autenticitet. Men en kvinnlig youtuber från bruksorten Grums – med bred dialekt utan kändiscredd vars tillgång var folklig lantlig förankring – befinner sig ohjälpligt längre ner i (medie-)hierarkin.


Jag antar att risken är stor att alla ersättningsord förr eller senare också kommer att uppfattas som nedsättande. Romska tiggare heter numera EU-emigranter och illegala invandrare kallas papperslösa utan att det kommer att förändra verkligheten. SVT:s språkråd avrådde förra året från att använda ord som förorter och invandrare. 

Funktionshandikapp är numera en variation och snart, tänker jag mig, är väl också lågutbildade och låginkomsttagare endast ”socialt och ekonomiskt varierade” och långtidssjuka inne i ett ”hälso-skifte”. 

Vi förändrar vårt språkbruk kring alla företeelser och fenomen som är negativa eller oacceptabla. Men när inkludering handlar om språkkorrigering uppifrån utan övriga politiska ambitioner riskerar projektet att få en touch av politrukparoll, pr-budskap eller rent av parodi.

Och när myndigheter, institutioner, organisationer och medier beskriver samhället på ett orwellskt vis riskerar ett förödande avstånd att skapas mellan eliten, dess företrädare och vanliga människor. En förtroendeklyfta som inte kan täppas igen av språkpoliser eller något sanningsministerium. 

Det som bör göras är väl, för att slängigt parafrasera Marx, att förändra i stället för att benämna samhället.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.