Helvetisk bumerang tillbaka in i svärtan
Andreas Lundbergs diktsamling graviterar mellan desperation och förlösning
Publicerad 2023-09-15
En dotter är dödfödd, hon är bortrövad, hon fanns nästan och har bara nästan försvunnit och ett diktjag anropar henne.
”Om allt är verkligt här uppe
ljuset, flugorna, hundars revben,
kan jag bara vända mig till overkligheten,
bara ropa ner i det dödslösa mörkret
och hoppas på din återkomst”
I Andreas Lundbergs nya diktsamling ”Kort världshistoria med figurer” har en isolerad plats luckrats upp till skillnad från i tidigare romaner. Avskildheten mellan det verkliga och overkliga har tynat bort. In kommer nu världens väsen, samtidigt som diktjaget försöker hitta svar genom att tränga sig ut; mot skogen, floden, myterna, mot bergen, upp mot gud och rymden och tillbaka till livmodern, ner mot graven och underjorden. Men som en helvetisk bumerang hamnar diktjaget åter i sin djupa svärta. För det ensamma subjektet som förlorat allt och till slut även förlusten själv, vibrerar och förblir kärnan i Lundbergs nya diktsamling, hur mycket den än sträcker sig bortom det.
Lundberg graviterar ständigt mellan desperation och förlösning, mellan det döda som skulle vara levande. Det är en outhärdlig men samtidigt härdad desperation efter en dotter, som tvingar subjektet ut mot en tillbedjan, mot gud, mot den mytologiska naturen och den uråldriga litteraturen. Men sökandet efter dottern leder även subjektet in till livmodern igen, till en mor som föder sin gravsten och en mor vars friskt blodsprängda barn ligger på bröstet.
”där en födande kvinna
slukar sitt barn,
där barnet föder sin mor
och slukar henne –”
I sin bok ”Gerontion” (2021) som avslutade serien om tre böcker, ”Storm i den pelare som bär” (2016) och ”Ofarbar tystnad” (2019) skriver Lundberg: ”En berättelse är alltid ett försök, eller ett tvång, att ge struktur och riktning (tid) åt någon som egentligen väl bara är: Omätbart, outsägligt.”
Kan Gud hjälpa? Nej, men inte heller människan.
Det är något med tvånget, hur Lundberg i sin lyriska prosa både tvingar fram språket och tvingas vara i språkets våld, när det omätbara, outsägliga uppenbarar sig. Då är det också försent, försent att gömma sig och böja sig inför det. I ”Kort världshistoria med figurer” tvingas språket ut på andra marker och bortom det metafysiska. Kan Gud hjälpa? Nej, men inte heller människan. Både delarna flyr sin skapelse: ”andfådd, äcklad förkrossad” och inget är verkligt, ändå konstant närvarande.
Någonstans under läsningen tänker jag: om det blir fler naturromantiska, övernaturliga fenomen så kommer jag förlora diktjaget. Men jag har fel. Snarare häpnar jag över hur de olika elementen – och de är många och upprepande – står i samma förtvivlade, (dis)harmoniserade ordning. Men det tröstlösa diktjaget är, trots allt, den pelare som stadigt bär dikterna.
”Det finns ingenting här att äta, älska
Ingenting här att mata min overklighet
Jag höljdes av snö, jag slogs av regn”
”Kort världshistoria med figurer” är en svulstig och upphöjd diktsamling, både kring den mytologiska naturen och det gudomligas kraft, men inte minst kring subjektet själv:
”Jag har varit språkets fotfäste i apdjuret
Jag har hamrat fienders benknotor mot sten
Jag har sett ljuset skumma i träskålen”
Men så småningom blöder även de upphöjda tillstånden ut. Till sist är den lika klaustrofobiskt inåtvänd som om den skildrades mellan fyra väggar på en inlåst avdelning. För Lundberg lämnar aldrig det skälvande diktjaget, han insisterar på dennes existens, på så sätt sviker han det aldrig. Hans förmåga att ge dunklet – det omätbara, outsägliga – ett språk, skapar en råhet som är totalt gripande.
