Unga amerikaner är inte längre rädda för ordet socialism
Göran Greider läser Karin Henrikssons ”Vänstern i USA”
Publicerad 2018-10-27
Varför nådde de socialistiska idéerna aldrig några framgångar i USA? Det är frågan som sociologer ställde redan för hundra år sedan. När borgerliga människor svarar på den får vi vanligtvis höra att amerikansk individualism barrikaderade vägen.
Men sanningen är naturligtvis blodigare: Den socialism som årtiondena kring år 1900 var på väg att bryta fram slogs helt enkelt ihjäl av militär, polis, domare, bolagssheriffer och högermedier, samtidigt som den strida strömmen av immigranter kraftigt försvårade den fackliga organisationen och etnicitet ofta övertrumfade klassolidaritet.
USA är ingen gåta. USA är ett gigantiskt fönster mot den nakna kapitalismen.
Finns det ens en vänster i USA? Svenska Dagbladets korrespondent i USA, Karin Henriksson, har bott trettio år i Washington och år efter år kuskat runt i jättelandet och hon svarar i sin nya bok ett självklart ja på frågan. Trump vann 2016 men det blåser ändå en vänstervind över kontinenten, som går djupare än enbart vreden mot Trump.
Unga människor är inte längre livrädda för ordet socialism, delvis för att Bernie Sanders vande många vid orden ”demokratisk socialist”, men också för att en ung generation vuxit upp med ekonomiska kriser och fullständigt vansinnigt skenande inkomstklyftor.
Henrikssons Vänstern i USA är ett slags essäistisk reportagebok, full av en korrespondents minnen. Den driver knappast någon stark tes, men ger en mycket läsvärd mosaikartad bild över detta USA.
Paradoxen är ju att många progressiva rörelser faktiskt ”initierats eller stärkts” i USA – allt från miljörörelsen över medborgarrättskampen till våra dagars Metoo – trots att några radikala reformideologer aldrig tillåtits få fäste.
Hon borrar sig ner i den anarkism och socialism som blomstrade före första världskriget, där en ledare som Eugene Debs (Bernie Sanders förebild) till och med drev presidentkampanj från en fängelsecell. Eller i det amerikanska kommunistparti som särskilt starkt attraherade svarta väljare. Men våg efter våg av förföljelser mot denna vänster – historiker kallar det för The red scare – krossade den.
Egentligen är det bara under två korta perioder som verkliga reformer genomförts i landet – under New deal och under några år på sextiotalet, konstaterar Henriksson. Och hon identifierar ett dilemma för amerikansk vänster: Ska den få något inflytande tvingas den verka genom det stora Demokratiska partiet, varvid all systemkritik snart dämpas i mötet med kampanjpengar från Wall street, flaggviftande nationalism och demokratiska toppolitiker som övergett allt vad arbetarklass heter (hon är inte så förtjust i paret Clinton). Men den övergripande paraplyorganisationen Democratic socialists of America har vuxit snabbt. Och det bråkas om vart demokraterna ska ta vägen.
Den här boken har mycket att ge för den som vill hitta vägar in i Amerika bortom de amerikanska myterna. Karin Henriksson trampar runt i Kaliforniens leråkrar bland lantarbetare, möter fackliga kämpar i Wisconsin och unga socialistiska feminister i Seattle. Och det underliga inträffar att detta land till slut hos mig ändå livnär en amerikansk myt: Att där föds det nya, progressiva.
