En blyg sadist

ÅSA LINDERBORG läser en ny bok om Stalin, terrorn och orgierna i Kreml

Det är det bisarra könslivet som fastnar i minnet efter läsningen av Simon Sebag Montefiores voluminösa biografi Stalin – den röde tsaren och hans hov. Att männen runt Stalin knullade och söp sig igenom nätterna med samma intensitet som de mördade folk – och på vilket sätt de gjorde det! Gunstlingen Lavrentij Berija, till exempel, hade som vana att leta igenom omklädningsrummen efter basketspelerskor att våldta. Generalsekreterare Avel Jenukidze var pedofil, och hemliga polisens chef Genrich Jagoda hade i sin ägo förutom elva porrfilmer och tretusen bilder på lättklädda damer även hundrasextiofem erotiskt snidade pipor samt en gummidildo. Om man får tro Montefiore, var Kreml ett kvarter där marxismen, maktkampen och mördandet bytte vätskor med varandra till högljudda stön och vettskrämda tjut under knöliga vadmalstäcken.

Montefiore vill inte göra sig skyldig till demonisering, eftersom det försvårar förståelse. Tyvärr misslyckas han rejält med denna goda föresats, för läskigare porträttgalleri än detta ser man bara på film. Bolsjevikerna beskrivs genomgående som rysansvärt fula med övergödda grisansikten, grumliga ögon, gula tänder, breda arslen och slappt fläsk. De är bottenlöst onda, och enligt Montefiore var terrormästaren Nikolaj Jezjov med sina ”farliga och sammansatta sidor” vidrigast: inte nog med att han var bolsjevik och bisexuell – han var dvärg också.

I jämförelse med detta skräckkabinett framstår faktiskt Stalin som den mest normale. Han var visserligen blodtörstigast av dem alla och en paranoid sadist som gillade att leka katt-och-råtta med dödlig utgång. Men han var också en riktigt kul kille om han var på det humöret. ”Jag gillar Stalin!” utbrast Truman som i likhet med sin föregångare Roosevelt hade charmats av Sovjetledaren. Dessutom var han blyg för kvinnor, något som Montefiore menar illustreras bäst av att han hellre tog några ensamma struttiga kosacksteg på golvet än han bjöd upp till pardans – ett exempel på författarens många gånger väl djärva bevisföring.

Men det är verkligen en elegant medryckande framställning som trots sina dryga sjuhundrasextio sidor inte alls känns lång, till och med fotnoterna slukar man glupskt. Interiörerna och dialogerna är mästerliga, aldrig tidigare har livet och intrigmakeriet i Kreml skildrats så ingående, levande och ofta dråpligt. Dessvärre glömde dock Montefiore att ta med sig källkritiken in i de nyöppnade arkiv han rotat igenom. Han lutar sig i huvudsak mot uttalanden fiender har gjort om varandra (i ett samhälle där sexuell stigmatisering var legio), den korrupta hemliga polisens utredningar och memoarer. Mycket är med andra ord skrivet på fri hand.

Värre är att Montefiore inte tillfredsställande kan förklara vare sig Stalin eller terrorn. Historien börjar först när Stalin tar över efter Lenin. Då hade han redan hunnit bli en bit över fyrtio år och de formbara åren i flykt undan tsarismen intresserar inte författaren. Enligt honom var det den ”ideologiska fanatismen” och marxismens inneboende ”ondska” som var primus motor i terrorn. Vad vi kan lära oss, säger han, är farorna med ”utopiska ideal”. Varken marxismen eller socialismen definieras dock, än mindre uppmärksammas de ideologiska motsättningarna inom partiet. Men framför allt är boken renons på beskrivningar av Tsarryssland och Sovjet som samhällen. Stalin kände sig helt enkelt tvungen att döda folk som hade förlorat ”den rätta tron”, menar Montefiore.

Sovjetsystemet framstår därmed inte som något specifikt utan som något signifikant för all världens jämlikhetsivrare. Därmed avviker boken inte från de andra Stalinbiografierna, som för övrigt kommer i samma strida ström som de beund-rande böckerna om tsarfamiljen. Och det är kanske i brist på skarpare analysförmåga som Montefiore ägnar så stor uppmärksamhet åt sexuella perversioner. Knulla och mörda – det ena ger det andra, vill han sippt säga; bisexuella dvärgar har massmördarfysionomi.

Men kan man då alls förklara de blodbad som i omgångar kostade miljontals människor livet? Redan 1949 skrev den polsk-brittiske trotskisten och antistalinisten Isaac Deutscher Stalin. En politisk biografi. Det är ett standardverk som västerländska kremlologer kastade sig över och som fortfarande är oöverträffat, men förbluffande nog finns det inte med i Montefiores digra litteraturlista. Stalins terrorregim, menar Deutscher, var mindre ett resultat av metafysisk ondska som av svårigheterna att bygga socialism i ett land, i en fientlig kapitalistisk omvärld. Det gamla tsarsamhället, det påföljande inbördeskriget, landsbygdens extrema klasskiktning, motsättningarna mellan stad och land och hotet från nazismen formade Sovjetstaten mer än något program. Viljan att på tio år lyckas med den industrialisering som för engelsmännen tog två sekel, delrepublikernas karriärhungriga småbyråkrater, en desperat maktkamp och en naiv tro att man trots allt i det långa loppet tjänade folkflertalets intressen och så vidare, bidrog också till mass-

utrensningar och deportationer. Oförsvarligt men inte oförklarligt; i en sådan kontextualisering får en gummidildo ett mycket begränsat förklaringsvärde.

Avståndstagandet från det avskyvärda blir alltså inte mindre trovärdigt bara för att man gör det på ett analytiskt sätt. Men det är länge sedan nu som

Deutscher skrev sitt mästerverk och visst behövs det en ny – politisk – biografi om Stalin som hämtar näring ur de nyöppnade arkiven. Den bör skrivas av någon med samma humor och sinnliga berättarlusta som Montefiore, men som också har ett intresse för den historiska helheten och framför allt större kunskaper om socialistisk idédebatt. Och visst skulle en och annan beskrivning av Jagodas erotiska träpipor få plats även i en sån framställning – om än i marginalen. Det är ju trots allt kittlande att för ett kort ögonblick få kika bakom de röda ridåerna till sovalkoven i Kreml.

Historia

Åsa Linderborg