Välskivet och viktigt om adhd
Publicerad 2014-12-15
Konstaterande och resonerande debut av Anja Wikström familj med drabbat barn
Den stora svenska samtidsromanen skulle mycket väl kunna vara berättelsen om en urban medelklassfamilj. Han och Hon. De är bosatta i en av Stockholms bättre stadsdelar. Det kommer ett efterlängtat barn, som visar sig ha det som med en neuropsykiatrisk term kallas för adhd.
Jag raljerar inte, tvärtom. Det är välkommet att adhd får stiga ut ur sitt klassmörker, bort från vanföreställningen att det beror på ett misslyckat föräldraskap.
Debutanten Anja Wikström har i Ingen familj är en ö skrivit en inkännande berättelse. Den är också viktig, inte minst eftersom den ger en sorts retroaktiv upprättelse åt de barn och föräldrar som genom okunskap eller ovilja drabbas så hårt av den här speciella konstitutionen.
Vi får direkt i berättelsen stiga in i ett pågående helvete som kallas Kärnfamilj – och först i mitten av berättelsen nås vi av ett svar på varför den lilla flickan My beter sig som hon gör. Mamman Ada frågar personalgruppen på dagis om det kan vara adhd? I och med det påbörjas ett annat helvete, där BUP blir själva inkarnationen av det onda.
Det är omöjligt för mig att inte spegla mitt eget liv i berättelsen om My, ett barn vars uppenbarelse tycks vara en gåta för både skola, daghem och de egna föräldrarna. Jag är väl en av de få i detta land som har gått om första klass i grundskolan. Och tidigt i mitt liv fick jag helvetesdiagnosen MBD – Minor Brain Damage.
Det har lyckligtvis skett mycket inom neuropsykiatrin sedan dess, även om både okunskap och fördomar flödar på ett sätt man sällan möter vid andra diagnoser. Adhd kan leda till en smärtsam isolering där man inte förstår sin omvärld och heller inte kan bli förstådd av den.
Ada, mamman i Wikströms berättelse, spelar upp en sorts inre baklängesfilm där del läggs till del och plötsligt framträder en begriplig bild. Adhd är en komplicerad diagnos – inte minst för att den kan se så olika ut för olika individer. Det finns ingen definitiv sanning som säger att just så här fungerar en person med adhd.
Går det att skriva en samtidsberättelse som fallstudie i neuropsykiatri? Ja. Det går alldeles utmärkt. Stilen hos Wikström är mer torr och konstaterande än expressiv och gestikulerande.
Det är en effektiv litterär metod, inte minst för att gestalta hur det fungerar när det inte fungerar.
Boken avslutas med en mer resonerande fackorienterad epilog där Wikström förklarar mer omkring adhd och där hon också reflekterar omkring anknytningsteorin. Det blir att ta det hela ett steg för långt. Den skönlitterära formen skjuts i sank av det här behovet av att förklara, lägga till rätta, resonera. Wikströms berättelse räcker långt, mycket långt i sig själv.
