Den ultimata boken om Joy Division
Martin Söderström läser en nästan utmattande omfattande djupdykning i ikoniska bandets historia
Publicerad 2019-07-05
Härom veckan fyllde Joy Divisions album Unknown pleasures 40 år. Det är en helt orimlig mening, ord som nästan svindlar. För Joy Division känns fortfarande enormt närvarande, trots att bandet inte existerat sedan en majdag 1980 då sångaren Ian Curtis tog sitt liv.
Peter Savilles ikoniska albumomslag syns fortfarande på t-shirts så gott som varje dag. Ekon av gruppens fabrikssotiga Manchester-soul går att spåra i snart sagt all rockmusik i alternativfåran. Att räkna upp alla band som influerats av Joy Division skulle ta upp halva den här texten.
Det skulle gå att skriva om att Unknown pleasures alltjämt ses som ett av de bästa album som någonsin gjort – men att bandet självt hatade den. Martin Hannetts bottenfrusna produktion ersatte punkenergin med luft, rymd och trummor som lät som fallande istappar. Gitarrbaserad rockmusik där gitarren hela tiden sitter i passagerarsätet. Bara bas, trummor, en pysande sprayburk som hi-hat och Ian Curtis.
Man skulle kunna tala om plats. Om geografins betydelse för soundet. Att all musik kommer någonstans ifrån. Chic lät som New York. Kalifornien låter som Beach Boys. Kraftwerk kunde inte komma någon annanstans ifrån än Düsseldorf. Och Joy Division låter som Manchester. Mörkt, glest, regnigt, dystert – men fullt av själ och passion. Northern soul, i uttryckets mest bokstavliga bemärkelse.
Det skulle vara möjligt att hävda att uppföljaren Closer är den bättre skivan, som om det skulle spela någon roll. Joy Division bildades 1976. 1980 var allt över.
Och nu har det gått 40 år.
I popsammanhang är fyra decennier en evighet. Samtliga levande medlemmar i Joy Division har redan hunnit skriva sina egna böcker (trummisen Stephen Morris charmiga Play record pause kom så sent som i våras). Ian Curtis änka Debbie skrev sin egen Touching from a distance redan 1995. Vad kan rimligen finnas kvar att säga?
En hel del, visar det sig. Jon Savage har med The searing light, the sun and everything else skrivit den ultimata boken om Joy Division. Som den popbibliotekarie han är har Savage helt enkelt dykt i arkiven. Hittat alla möjliga och omöjliga artiklar och intervjuer. Precis som i punkbibeln Please kill me får alla som var med prata till punkt. Synvinkeln är hela tiden de inblandades, helt fritt från poppsykologisk input från författaren.
Resultatet är nästan utmattande i sin omfattning, men anslaget känns krispigt och fräscht. Även för någon som undertecknad, som haft Joy Division som ledsagare
i två tredjedelar av mitt liv, framkommer mycket nytt. Och när jag stänger boken är jag fortfarande full av frågor. Främst om Ian Curtis, eller kanske snarare om alla som befann sig runt Ian Curtis. Hur ingen, verkligen ingen, verkade fatta hur han mådde. Trots att all musik de skapade, alla texter han skrev var ett så uppenbart rop på hjälp.
Med facit i hand pekar alla hans texter mot det oundvikliga slutet. Ändå fattade ingen någonting. Hans bandkamrater allra minst. Ian var ju en skämtande ledartyp när de var med honom. Han verkade sjuk, visst. Men hey, vi är arbetargrabbar från Manchester och Salford – vad fan vet vi om psykisk ohälsa och epilepsi? Dessutom, erkänner basisten Peter Hook, lyssnade de aldrig på texterna ändå.
Ian Curtis må ha varit en ung man, men den själ hans röst belyser låter uråldrig. När han i ”Dead souls” från 1980 gång på gång maniskt mässar ”They keep calling me” finns det ingen anledning att misstro honom. Bilden av den plågade konstnären som verkligen menar det må vara en av världens mest slitna. Men fan vet om det finns bättre konst att applicera just den klichén på, än Joy Divisions?
Att höra Joy Division känns fortfarande som att köra rätt in i mörkret. Kanske beror det delvis på att vi vet hur det gick. Ian Curtis var pank, han var svårt sjuk i epilepsi, han slets mellan hemmalivet med fru och barn och rockhedonismen på vägarna. Hur han än gjorde kände han att han svek alla. Han förälskade sig i en annan kvinna och ångesten red honom som en ringvålnad.
I april 1980 försökte han ta sitt liv för första gången. Vad Joy Division gjorde? Fortsatte att turnera.
I maj 1980 – kvällen innan Joy Division skulle åka ut på sin första USA-turné – lade han Iggy Pops The idiot på skivtallriken, tittade på Werner Herzogs Stroszek och gick sedan ut i köket och hängde sig. Han var 23 år.
