Livet nära döden

Loretto Villalobos läser Anna Lindmans och Nina Hemmingssons bearbetning av ångest och förgänglighet

helskärm

Det finns något undvikande som avslöjas redan i titeln. Alla kan dö lämnar en viss förskonande felmarginal för att döden visserligen drabbar alla, men inte nödvändigtvis en själv.

Nina Hemmingsson och Anna Lindman går till botten med sin egen dödsångest – både rädslan att upphöra att existera och skräcken för att bli lämnade kvar – så jag antar att det är ett första försonande steg mot acceptans av det oundvikliga.

Hade jag fått välja att namnge boken hade ”Alla kommer att dö” varit en betydligt mer riktig beskrivning av det som väntar; men med en brasklapp i en temporär förskjutning mot en obestämbar framtid. ”Alla ska dö” är å sin sida mer skoningslöst, men för den kroniskt deprimerade nihilisten som saknar tro på meningen med tillvaron skänker den ändå kanske stor tröst.

Men varför har så många av oss, i en tid av välstånd och medicinska landvinningar av aldrig tidigare skådat slag, så svårt att anamma det faktum att döden är en naturlig del av livscykeln till den grad att det väcker ångest?

Det är inte så förvånande att när Nina Hemmingsson och Anna Lindman reflekterar över döden så är det förlossningar, åldrande och deras erotiska gångbarhet på den sexuella marknaden de pratar om. Dessa fenomen berör i olika utsträckning gränslandet mellan tillstånden liv och död.

Att få barn är kanske den mest konkreta åtgärd som finns för att uppnå odödlighet, åtminstone på ett genetiskt plan, samtidigt som skräcken att något ska hända barnen nog är bland det mest paralyserande som finns. Och orgasmen, den lilla döden, är ju det närmaste jagupplösning man kan komma, om så för bara en bråkdels sekund.

Som det verkar så är det mest effektiva botemedlet mot dödsångest att motta ett dödsbud. Hemmingsson och Lindman har intervjuat fem personer i olika skeden i sina liv och med varierande trosåskådningar, som fått besked om att de snart kommer att dö. Gemensamt för dem är att de kommit till ro med vad som väntar och, paradoxalt nog, för första gången vågar leva på riktigt igen.

Ateisten David med lungcancer är nyförälskad och Roya som levt tre år över tiden från vad läkarna hade sagt att hon hade kvar har flyttat till Stockholm för att vara närmare sitt barnbarn. Mest ömmar jag för 94-åriga Else som sitter på ålderdomshemmet och väntar på att få dö så att hon kan vara med sin Anders igen, som hon saknar så mycket att hon blir sjuk.

Det är en samling rörande människoöden vi får ta del av, även om bokens utformning inte tillåter att skrapa under ytan mer än stundvis. Mixen av reportage och samtal mellan Hemmingsson och Lindman i dialogform påminner om poddformatet, men jag ser också varför de valde boken som medium. Att närma sig den stora frågan om livets förgänglighet kräver nämligen att man stannar upp ett tag från ekorrhjulets irrfärd, och vad är ett bättre sätt att göra det på än med en bok?

Läsaren undrar kanske om boken hjälpte mig med min dödsångest. Jag hade ingen till att börja med, men den fick mig ändå att fundera på annan sorg relaterad till förlust. Jag är säker på att ingen lämnar den här boken utan att ha fått nånting med sig.

Nina Hemmingsson är medarbetare i Aftonbladet Kultur, därför recenseras boken av Loretto Villalobos, kritiker i Expressen.