Som en alldeles för lång Scorsese-film
Knausgårds nya roman är underhållande men också lite ytlig
Publicerad 2024-03-25
Jag har alltid tyckt att det finns något dubbelt i Karl Ove Knausgårds litterära tilltal: å ena sidan en pojkaktig oskuldsfullhet; en blick på världen som verkar komma ur en sjuttonårings kropp. Å andra sidan något världsvant och lite konservativt; en röst som vittnar om en total tilltro till de egna stilmedlen. Jag får inte riktigt ihop de där sidorna, och ibland är det ett problem. Eller också är det den spänningen som trots allt gör hans böcker intressanta.
”Trots allt” är kanske ogint. För vad kan man uppnå mer än det han redan har åstadkommit? Ett Nobelpris antar jag. Men litteratur är nu inte en tävling, och tyvärr har jag personligen inte alltid varit så tilltalad av den där självsäkerheten, som i slutändan tycks gå ut på att mejsla fram tjocka romaner befolkade av autonoma individer av klassiskt snitt.
Så även den här gången, i den nya romanen ”Nattens skola”. Åtminstone till en början. Allt inleds med en elegant men kanske också lite sliten meditation över döden: ”Det finns ingen anledning att vara rädd för döden – när man finns finns den inte, och när den finns finns inte man själv.” Jaget som säger det till oss, gör klart redan på första sidan att han är i färd med att ta sitt liv. Boken är, så klart, den dramatiska historien om hur han hamnade där.
Det mesta av den utspelar sig i London på 1980-talet. Jaget, Kristian, är då en drygt tjugoårig norrman som nyligen har flyttat dit för att studera fotografi. Han är självsäker och bräcklig på samma gång. Öppen och egoistisk. Sökande och rätt osympatisk. Romanen förmedlar den dubbelheten mycket ekonomiskt, det vill säga skickligt: som läsare får vi Kristians ord och blick på tillvaron. Vi tvingas in i hans perspektiv, men successivt kan man inte undgå den krypande insikten att det är skevt, att omvärldens blick inte stämmer med hans. Och det är inte till hans fördel.
Saken är att det ändå går bra för honom. Ja lysande, visar det sig när romanen hoppar framåt i tiden. Hur det kan komma sig är rätt mystiskt, även i bokstavlig mening. Utan att säga för mycket så har romanen en viktig intertext, eller klangbotten, i Christopher Marlowes klassiska ”Doktor Faustus”: 1600-talsdramat om vetenskapsmannen som vinner framgång genom att sälja sin själ till djävulen, men som 24 år senare får betala med sitt liv. Ni förstår kopplingen till romanens inledning.
Som vanligt hos Knausgård – det är kanske hans starkaste särdrag – fångas man av sättet att berätta. Det beror, tror jag, på en anmärkningsvärd förmåga att upprätta kontinuitet där det borde finnas avbrott. Man skulle kunna beskriva det som motsatsen till en cliff hanger-teknik: i stället för att bryta av berättelsen när den är som mest dramatisk, bakas det dramatiska hos Knausgård gärna in i ett förlopp som omärkligt glider över i nästa situation. På så vis tonas dramatiken ner, samtidigt som man som läsare ändå hålls fast, just för att avbrottet aldrig infann sig. Resultatet är fascinerande i dubbel bemärkelse, både innehållsligt och på ett metaplan.
”Nattens skola” sägs vara en fortsättning på den romanserie som inleddes med ”Morgonstjärnan” för några år sedan. Men persongalleriet är ett annat, så inget hindrar att man går direkt på den här boken. Möjligen är döden ett motiv som binder ihop serien; det är i alla fall ett centralt tema den här gången. Men det handlar också om konstvärlden och konstnärsrollen. Om fotografi och tid, om relationen mellan barn och föräldrar (klassiskt Knausgård), plus en hel del annat. Är det för mycket? Ja, kanske. Ibland blir det ganska docerande, inte minst konstdiskussionerna. Jagets många estetiska resonemang om konstverk som bara existerar i romanens universum är på något sätt både kreativa och helt ointressanta. Hur uppslagsrika de där verken än framstår så är de ju bara påhitt i ett påhitt.
Trots mångsidigheten så knyts det hela ihop ganska sinnrikt och mycket dramatiskt i en Bergman-influerad final. Och ändå. När jag har tagit mig igenom de nästan 500 sidorna sitter jag kvar med samma känsla som efter att ha sett, inte Bergman, utan snarare en alldeles för lång Scorsese-film: okej, det är skickligt och underhållande, men också lite brådmoget och ytligt. Det är som om konstruktionen inte riktigt kan bära upp det tunga temat.
