Hårdrockare tidiga soldater i kulturkriget
Som en Kalle Lind i nitbälte berättar Nils Håkanson om sin barndoms metal
Publicerad 2023-10-09
För mig som gick direkt från Gullan Bornemark till punken utan att passera Kiss ter sig mycket inom hårdrocken eller metallen ännu som ganska fånigt: kläderna, svulsten, det reaktionära gitarrljudet.
Romanförfattaren, översättaren Nils Håkansons tegelsten ”Tung metall” gör mig kanske inte övertygad om genrens förtjänster, men en fin och märklig bok är det. Ett porträtt av författaren som ungt och medelålders metallhuvud, men lika mycket en historisk och etnologisk nedstigning i populärkulturen som helhet. Om man tänker sig Kalle Lind iförd nitbälte och fjunmustasch så kan det kanske ge en bild av greppet och tilltalet:
”Det måste ha börjat så: med att storebror hörde ett första riff, såg en första monstermin, uppfattade en första stämning. Hände det hemma hos en kompis? I en skivbutik? På biblioteket? Framför tidningshyllan på affären? På fritids?”
På vägen fylls också mina bildningsluckor rörande hårdrockens utveckling – från låt säga Black Sabbath till senare års förgrening i en myriad subgenrer. Jag blir inte minst varse att min attityd något orättvist baserat sig på den spökbild som den så kallade pudelrocken en gång målade upp i mitt skadeglada medvetande.
Måhända vilar här också förklaringen till varför metallens renläriga anhängare framstod som så aggressiva mot slutet av åttiotalet
Pudelrocken, eller glam metal, var en grundligt kommersialiserad avart företrädd av band som Mötley Crüe eller Poison. Detta medan den (enligt Håkanson) riktiga eller seriösa metallen gick in i en sällan skådad fimbulvinter:
”Pudelrockaren − den slibbiga spandexfigur som krönte alla topplistor och som utgav sig för att vara en av oss – hade i själva verket trängt undan oss från den plats som rättmätigt var vår. Likt cherokeserna hade vi fördrivits från vår fädernesmark, men inte av blårockar utan av en skock fjompiga adonisar med lockat hår och buktande skrevkulle.”
Måhända vilar här också förklaringen till varför metallens renläriga anhängare framstod som så aggressiva mot slutet av åttiotalet. En tid då ensamma nattvandrare gjorde klokt i att memorera namn som ”Kreator” eller ”Anthrax”, att klämma ur sig vid behov. Hyfsade band båda, men man kunde ju undra varför de hade valt att heta som trista företag ur Wallenbergsfären.
Smack, plingplong!
Inte utan ömhet skildras den moralpanik som tidvis uppstod kring hårdrockens fäbläss för blod och hin håle. Siewert Öholms kristet anfäktade angrepp på det amerikanska metallbandet W.A.S.P. i tv-programmet ”Svar direkt” (1984) är berömt, men Håkanson vidgar perspektivet till att omfatta också den skräck som dansbanorna och jazzen på sin tid injagade i konservativt lagda själar.
Efter sin medverkan i den förment jazziga filmen ”Swing it, magistern!” (1940) blev Alice Babs till exempel påhoppad av missionsförbunden Erland Sundström, med en frenesi som kan föra tankarna till det som Greta Thunberg får utstå i dag.
Detta, menar Håkanson, som ett led i ett kulturkrig som i sin tur var en del av den omvälvning som Europa genomgick i början av 1900-talet, övergången från ett feodalt och kristet agrarsamhälle till ett modernt och avkristnat industrisamhälle.
I någon mening hade ju Sundström, Öholm & Co. trots allt fog för sin rädsla, konstaterar han:
”Man ser ju att världen finns kvar och inte har gått under, alltså hade Erland Sundström fel och det finns ingen anledning att lyssna till hans svada. Men stämmer det? Kan inte världen ha gått under? Vad finns idag kvar av allt det som en gång ’gav livet värde och skönhet’ för en person som Erland Sundström?”
