Hon lyckas tyvärr inte skildra klassamhället
Constance Debré försöker säga upp sitt kulturella adelskap i ”Namnet”
Publicerad 2024-03-28
I Constance Debrés förra bok ”Love me tender” fanns ett ord som fick obehaget att krypa i min kropp. Berättarjaget – som vi för enkelhets skull kan kalla Constance – hade blivit av med vårdnaden av sin tonåriga son på grund av sin homosexualitet. Efter nio månader kallade hon tillståndet för en ”baklängesgraviditet”. Som läsare förstod jag plötsligt att ”Love me tender” bara på utsidan var en punkig roman om ett vilt liv. På insidan handlade den om hur Constance skrev, crawlade och knullade med militärisk disciplin för att uthärda smärtan från förlusten.
Om uppföljaren ”Namnet” som nu kommer på svenska skulle sammanfattas med ett liknande ord vore det ”baklängesdop”. Boken börjar med att Constances syster blöter en trasa och tvättar den döda faderns kön. Han var inte vem som helst, utan den berömda journalisten François Debré – son till en minister, från en släkt som kallats ”Frankrikes Kennedys”. Men han var också en opiummissbrukare som gift sig med en traumatiserad fotomodell.
I ”Namnet” försöker Debré att på ett symboliskt plan säga upp adelskapet. Detta leder till att en ström av scener och bilder från barndomen forsar fram likt en vårflod: mamman som knappt kunde hålla ögonen öppna efter alla sobril, pappan som skrev reportage i opiumhålor, besöken på mögliga slott i släktens ägo. Ofta är scenerna avhuggna på mitten, ibland spolas de fram och tillbaka som om Debré var på jakt efter något förborgat. Trots att boken bara är 132 sidor lång är det fullkomligt utmattande.
Om förlusten av ett barn i ”Love me tender” gjorde Debré sammanbiten, likt en tigermamma som lyfter en brinnande bil, gör förlusten av en förälder henne förvirrad. I ”Namnet” är det som om hjärnan förkalkats på författaren och gjort henne dement. I ena stunden låter hon som en adlig sextonåring som just deltagit i en marxistisk bokcirkel: ”Min tur var inte att ha en ministersläkt, min stora tur, den som faktiskt alla borde vara avundsjuk på mig för, det är pundarföräldrar och min mors död”. I nästa talar hon som en mycket gammal kvinna som förmedlar antika visdomar.
Efterhand inser man att Debrés konstnärliga konsekvenstänk formar texten på alla nivåer. Inte i en enda rad anklagar hon sina föräldrar för missbruket eller för deras frånvaro. Livet är en labyrint, och de flesta gör sitt bästa för att hitta ariadnetråden: även pappan François och mamman Maylis. Liksom ”Love me tender” är ”Namnet” en punkigt modernistisk roman bara på ytan: inunder döljer sig ett stoiskt försök att stå rak när livets stormvågor slår emot en.
Ändå har jag svårt att uthärda bokens alla plattityder. ”Namnet” hämtar sin anda från en revolutionär modernistisk tradition: ”jag är för avskaffandet av alla släktband. För avskaffandet av barndomen”. Raderna får mig att känna mig som en cynisk nationalekonom: ”Jaha Constance, och hur tänkte du att skattelagstiftningen skulle göras om då? Vad är din plan för barnomsorgen?”.
Kanske är detta modernismens sämsta arv: driften att kasta ut maximalistiska politiska paroller utan någon täckning. Märkligt nog kändes ”Love me tender” mycket mer rebellisk, på grund av att Debré inte var politisk i den. Medan det franska klassamhället – som jag tror Debré vill porträttera – aldrig blir synligt i ”Namnet”, så blev det patriarkala rättssystemet upplyst när Debré inte tog ställning till det i texten.
”Namnet” ingår i en trilogi och hittills har Emma Majberger skickligt översatt två delar. Om den tredje delen kommer (”Playboy”, som egentligen är den första delen) hoppas jag att Debré inte rasar mot det politiska systemet – utan mot det döende ljuset.
