Conrad utan mörker och hjärta

Carl-Michael Edenborg läser Maya Jasanoffs präktiga biografi som inte gör författaren rättvisa

Uppdaterad 2019-07-15 | Publicerad 2019-07-12

Ibland tar historiker rena fantasier till hjälp. Själva greppet att använda skönlitteratur för att reflektera över gångna tider är inte nytt. Men i och med postmodernismen blev det normalt: något tillspetsat betraktade den alla historiska källor som litteratur.

Ett bra exempel är litteraturvetaren och historikern Maya Jasanoffs studie Gryningsvakten: Joseph Conrad i en global värld (2017) som nu har översatts till svenska, tyvärr trögt, om än korrekt.


Jag vet inte hur många hyllmeter som skrivits om den polskfödde engelsmannens liv och epokala författarskap; så som Olof Lagercrantz Färd med mörkrets hjärta från 1987. Men Harvard-professorn Jasanoff försöker muta in sin egen täppa genom att skickligt väva ihop fyra diskurser:

Först den biografiska berättelsen om ­Joseph Conrad (1857–1924), från uppväxten i Polen, öves r alla åren som matros och sjökapten, till författarlivet och framgången; därefter den bibliografiska berättelsen om hans egna berättelser, berömda romaner som Anarkisten, Mörkrets hjärta och Lord Jim; för det tredje imperialismens, kolonialismens och globaliseringens ofta blodiga berättelse om exploatering och tillväxt.

Slutligen berättelsen om Jasanoffs eget arbete med boken. För att komma närmare sin huvudperson gjorde hon under skrivandet ett par långa båtresor i hans spår: med containerfartyg över Indiska oceanen och pråm utmed Kongofloden.


När jag skrev den här recensionen gjorde jag inga båtresor, såg dock om ”Apocalypse now” ett par gånger. Emellertid bordades jag av två märkliga sammanträffanden:

Den 14 maj avled Sven Lindqvist, författaren till Utrota varenda jävel från 1992, titeln hämtad från Conrads Mörkrets hjärta. I sin bästsäljande berättelse om imperialistiska folkmord kombinerade Lindqvist på ett drabbande sätt historieskrivning, skönlitterära läsningar av Conrad och andra och sina egna upplevelser. Maya Jasanoff nämner den engelska översättningen av Lindqvists bok som en influens.

Det andra sammanträffandet bestod av en oväntad present häromdagen från Harald Hultqvist, antikvariatman och litterär allt-i-allo. Det var hans Brev från Kongo, en dagbok i brevform med oklar adressat, skriven under en långsam, slitig resa med pråm utmed Kongofloden 2008.

Numera bosatt i Dakar har Hultqvist där låtit trycka brevdagboken i en ytterst begränsad bibliofilupplaga. Jag hoppas att den kommer i en mer tillgänglig utgåva: texten förtjänar läsare.

Lindqvists och Hultqvists böcker är personliga och doftrika. Inte i första taget kastar läsaren av sig skildringarna av de skavande ryggkotorna under bussresan genom Sahara eller av den svettmättade dieselröken på pråmen.


Problemet med Maya Jasanoffs bok är att den inte lämnar den sortens spår. Trots att den inleds och avslutas med skildringar av besvärligheterna kring hennes tre veckor långa Kongo-resa, sopar hon kvickt bort all lidelse med anmärkningsvärt amerikanska formuleringar:

”Men djungeln kom inte närmare, det rådde ingen hotfull stämning, och jag kände mig inte bortstött av min omgivning utan blev snarare upptagen i en veritabel flytande by. (…) Jag tillbringade hela dagarna, varenda dag, med mina medresenärer, pratade strunt och politik, lagade mat (…) Det enda jag såg var oerhört driftiga människor som gjorde affärer och lyckades hitta tillfällen till det.”

Conrad var en utfattig, grov­arbetande invandrare, Jasanoff är en välbärgad akademiker. Klasskillnaden märks.

Ej heller veckorna som ensam kvinna på ett franskt lastfartyg tycks ha gjort intryck på Jasanoff eller skakat om henne. Hon framstår helt enkelt som allt för duktig, rent av präktig, för att etablera den besatta kommunikationen med läsaren.


Det saknas inte material till drama. I inledningen påpekar Jasanoff att hon som kvinna borde vantrivas tillsammans med Conrad och hans manscentrerade romaner, och som halvasiat och halvjudinna med hans tidstypiska rasism.

Men hon nämner inte den djupare olikheten mellan henne och hennes objekt: Conrad var en utfattig, grov­arbetande invandrare, Jasanoff är en välbärgad akademiker. Klasskillnaden märks.

Att den ambitiösa studien vunnit priser och framgång förvånar ej: de drygt 400 sidorna är eleganta och läro­rika, och Jasanoff har gjort ett imponerande källstudium.

Bland annat avtrycks till läsarens fascination den lilla platsannonsen i The Times från 25 september 1878 som ledde den nittonårige Józef ­Teodor Konrad Korzeniowski till matroslivet kort efter ankomsten till England.

Boken är en guldgruva av sådana detaljer, av färgstarka personligheter, av målande skildringar av den minst sagt komplexe Conrad, inklusive hans lögner och självmotsägelser. Tyvärr räcker det inte för att skapa hetta.


Kanske är det blindheten för monstret inom henne själv som gör att Jasanoff misslyckas med att på djupet förstå och förmedla Conrads särskilda gåva, den som får honom att framstå som något av en profet och siare: hans insikt i människans djuriska potential och hur den samspelar med teknologins baksidor. 

Den gåvan hjälpte honom att bättre än de flesta gestalta det civilisationens våldsamma sammanbrott som är en ständig risk i varje nu, i varje du.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.