Ett päron till farsa

Martin Söderström har läst Lisa Brennan-Jobs sorgsna porträtt av sin far - Apple-grundaren Steve Jobs

Publicerad 2018-10-18

Lisa Brennan-Jobs har skrivit en sorgsen bok om sin pappa Steve Jobs (1955–2011)

Kan man älska ett as? Kan man vara geni och skitstövel på samma gång?

Är konstnären och konstverket verkligen alltid ett och detsamma?

Att läsa Lisa Brennan-Jobs självbiografi Small fry ställer höga krav på att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jag beundrar Steve Jobs (1955-2011). Kan tala i timmar om hans vision, hans sinne för design och hans inspirerande övertygelse om att teknik mår bäst i korsningen mellan vetenskap och konst. Hur de föremål han skapade skänker mig mycket glädje i mitt dagliga liv.

Lisa Brennan-Jobs självbiografi Small Fry (bokomslag)


Samtidigt var Jobs en på flera sätt motbjudande person. Det är välkänt och dokumenterat. Hans temperament, stenhårda kritik och ofta förfärliga sätt att bemöta sina medmänniskor beskrivs i osminkad detalj i såväl Walter Isaacsons biografi som Danny Boyles film Steve Jobs.

Berättelsen om hans relation till dottern Lisa Brennan-Jobs är inte heller den okänd. Men historien får ett helt nytt liv när den kläs i hennes egna ord.

Kontrasterna mellan det dyrkade Apple-geniet och den känslokalle fadern är hisnande. Lisa Brennan-Jobs och hennes mor Chrisann flyttar 13 gånger innan Lisa hunnit fylla sju. Steve Jobs förnekar faderskapet. Drar fram en snårig matematisk formel som ska visa att miljontals andra män mycket väl kan vara Lisas pappa. Ett dna-test visar till sist att flickan är hans. Först då går han med på att ge Chrisann ett underhåll på 500 dollar i månaden. Vid samma tillfälle är Jobs själv god för över 200 miljoner dollar.


Han döper en av Apples datorer till LISA, men förnekar att den är uppkallad efter henne. Först när Lisa själv är 27 år bekänner han att datorn visst bar hennes namn. Men han säger det aldrig direkt till henne, utan till Bono (av alla människor) som de är på besök hos. Drar henne till sig – och stöter bort. Både och. Hela tiden.

Small fry handlar inte om att söka läsarens sympati, eller ens om en postum hämnd. Brennan-Jobs skriver så känsligt och varmt att det är omöjligt att inte känna oerhört starkt med henne. Men det är inte poängen. Boken blir ett uppriktigt försök att försöka begripa en relation vars själva grundstenar var oberäknelighet och en ofta obesvarad längtan.


Small fry är förvirrad och arg. Sorgsen och kärleksfull. Sökande och full av förklaringar. Obeveklig och förlåtande. Allt på samma gång. Gråzonerna är enorma. På många sätt känns det som att Brennan-Jobs fortfarande försöker hitta sätt att rättfärdiga sin fars beteenden. Förklara och ursäkta. Skuldens knivsegg riktar hon plågsamt ofta mot sig själv.


Samtidigt oroar hon sig över resultatet. Att hon ger fel bild av sin pappa. Att hon inte ska ha lyckats fånga det som var bra. Att hennes version av porträttet ska vara för hårt och negativt.

Det är det inte. Värmen finns där, men påfallande ofta på Steve Jobs villkor. Det finns många exempel på att han kunde vara en utmärkt pappa – när han kände för det. Vilket också förklarar att hon ägnade hela livet stående på tå, sträckande efter hans acceptans. Eller bara lite vanlig närhet.


För allt sådant fanns också. Kanske fick de två aldrig den där pampiga Hollywood-återföreningen, med stråkar och motljus, som Lisa alltid drömt om. Men de nådde, smärtsamt långsamt, fram till en fungerande relation. Mot slutet av Steve Jobs liv, döende i cancer, ber han om hennes förlåtelse. Han är hård mot sig själv, önskar han kunde resa tillbaka i tiden så att han kunde göra allting rätt. Lisa förstår och håller med. Sörjer sin far lika mycket som hon sörjer deras förlorade möjlighet att bli vänner.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.