En roman som inte kan bestämma sig
Vigdis Hjorths ”Lärarinnans sång” väcker för många frågor
Publicerad 2020-03-19
Den norska författaren Vigdis Hjorth slog igenom internationellt med ”skandalromanen” Arv och miljö som utkom 2018 i Ninni Holmqvists svenska översättning.
Uppståndelsen hade att göra med att romanen, enligt medlemmar i Vigdis Hjorths familj, låg väldigt nära verklighetens syskonbråk om ett arv, förutom i en väsentlig detalj, nämligen att verklighetens pappa till skillnad från romanens inte hade utsatt författaren för incest. Systern Helga Hjorth skrev till och med en bok med titeln Fri vilje som svar på Arv och miljö, vars motto Vigdis Hjorth hämtat från Slavoj Žižek: ”Att av fri vilja göra det man måste.”
Vad är det huvudpersonen Bergljot i Arv och miljö måste göra? Vittna, berätta om ett brott som aldrig erkänts i familjen.
Eftersom författaren medvetet lagt sig nära verkligheten är det inte långsökt att gissa att själva boken var tvungen att skrivas.
Finns det romaner rena från verkligheten? Nej, förstås. Men ett av romanens kvalitetsmärken är att den bör kunna stå på egna ben
Vad är det då jag läser? En roman? En Metoo-appell? En privat uppgörelse i en överklassfamilj om arvet av två sommarstugor?
Bergljot väntar på erkännande från sin familj, läsaren väntar. Som bekant är det ju resan som är målet, väntan måste laddas med stil. I Arv och miljö finns gott om stil: exempelvis innehåller den kriminalgenrens spänningsskapande förskjutningar och cliffhangers, och effektiva, ofta vackra, miljöbeskrivningar.
Samtidigt bär den partsinlagans drag av ältande turer och detaljer som måste upp i ljuset, som tycks vädja till läsaren av andra skäl än att vilja vara en roman.
Finns det romaner rena från verkligheten? Nej, förstås. Men ett av romanens kvalitetsmärken är att den bör kunna stå på egna ben, skapa sin egen sanning, vare sig vi tycker den ena eller andra romankaraktären har rätt eller inte. Kort sagt: romaners angelägenhetsgrad styrs inte av hur tunga bevis de är i en tvistefråga (jag är inte tvärsäker på detta, men i stort sett).
Det betyder inte att man inte kan bli berörd av ett stycke autofiktiv retorik, exempelvis upplevde jag Katarina Frostensons K som hjärtskärande i sitt avklädande av sig självt: både som sanningsvittne och litteratur.
På liknande vis upptas jag av skamkänslor när jag blir uttråkad av Arv och miljö, eftersom jag gör mig skyldig till ett moraliskt brott (man bör inte uppleva incestoffers berättelser som tråkiga, man bör lyssna, bekräfta, erkänna).
När jag läser Arv och miljö inför Hjorths senaste roman Lärarinnans sång, tänker jag att ”skandalen” även handlade om att den inte tillräckligt lyckades frigöra sig från partsinlagans retoriska form.
Vad har då detta med hennes nya roman att göra? Först blir jag glad att det är en roman jag läser, även om huvudpersonerna har många likheter med Vigdis Hjorth, och förstås med varandra: båda är självständiga kvinnor i övre medelåldern, arbetar inom kultur- och humaniorasektorn, gillar konst och natur, och att i stressade situationer ta en dusch för att sen krypa upp i soffan med ett glas rött.
Läraren i den nya romanen arbetar på en konsthögskola och undervisar om Brecht, ni vet den tyske dramatikern som ruckade på fiktionens gränser med distanserande verklighetseffekter, så kallad verfremdungseffekt. Och ungefär här blir gränserna mellan romanerna mer otydliga.
Lägg till det metalagret ytterligare ett lager där den begåvade studenten Tage Bast ber att få filma läraren i ett konstprojekt som säger sig vilja undersöka kopplingen mellan liv och lärande. Läraren tackar ja, bjuder upp till undervisning och privatliv; hon är en stolt person med hög moral som vill leva sant och innerligt. Här finns inget att dölja. Vad finns då att visa?
Katt- och råttadansen som följer mellan dem är stunsig och inte alls så förutsägbar som man kan tro. Förvisso blir den redan självreflekterande läraren ännu mer självreflekterande. Ju mer hon uppfylls av sin egen rättskänsla desto mer frånvänd och fåfäng blir hon. Sanningen verkar omöjlig att fånga, än mindre visa upp för en kamera.
Det är en rimlig slutsats, men hur ska man ställa sig till att en livsklok och erfaren lärare på en konsthögskola verkar helt okunnig om att det inte finns några rena oskyldiga handlingar?
I ett jämnt flöde sänder hon ut patosfyllda ledande diskussionsfrågor till sina elever, sig själv och till läsaren. Hennes beteende blir alltmer farsartat, nästan så jag tycker hon är orättvist behandlad.
Och när den blytunga devisen från Arv och miljö, ”att av fri vilja göra det man måste”, återkommer, men i lätt löjlig skepnad, måste jag återigen fråga mig: vad är det jag läser egentligen? Idédriven satir? Absurdistiskt drama? En autofiktiv självbestraffning?
Det är som om romanen inte kan bestämma sig, som om också den famlar efter en trovärdig position att verka utifrån, tyvärr för att slutligen helt tappa luften.
