Nakna sanningar i strippans bok
Uppdaterad 2012-09-11 | Publicerad 2012-09-07
Annelie Babitz självbiografi lysande berättelse om skitjobben
Jenna Jameson försökte lansera porrstjärnan som entreprenör, Caroline L Jensens Champagneflickan handlade om striptease som en väg mot personlig utveckling. Sa jag förresten att pole dance-SM hålls på Hälsomässan i Älvsjö i år?
Kalla mig gammeldags, men kopplingarna mellan sexindustrin och den fräscha livsstilsbranschen får mig att längta efter råa, skitiga skildringar av hur det egentligen ser ut bland grovarbetarna. Efter sunkiga porrbås och spermakladdiga golv.
Annelie Babitz självbiografiska Bakom den nakna huden är en sådan historia, det bästa om denna dunkla värld jag har läst på länge.
Den handlar om hennes tid som strippa i Göteborg och ska bygga på dagboksanteckningar men är snarare ett wallraff-reportage. Som nyutexaminerad journalist med knackig frilanskarriär hamnar Babitz på strippklubben K, lika mycket driven av nyfikenhet som av ekonomisk nöd, verkar det som.
Resultatet är fantastisk arbetsplatsskildring. En sorts strippens The Office eller SOS Gute.
Precis som i alla såpor och tv-serier, från Mad men till Miami ink, där karaktärerna förenas i att de får lönekuvertet från samma arbetsgivare, målar Babitz upp ett universum med egna rutiner och hierarkier. Med skillnaden att stripp-skrået jobbar utanför kontorstid.
Här finns kollegorna Kitten, Vanilla och Peppermint som håller feministiska brandtal innan de slänger sig runt strippstången inför ”runkgubbarna”. Laget som går på nattskiftet samlas för fikapauser i logen, där puder och kokain yr över trassliga löshår och naglar av syntet.
Stämningen är uppsluppen och hetsig, ungefär som man tänker sig peppmöten bland telecomförsäljare. Dialogen så kvick och snuskig att Sex and the City framstår som Jane Austen i jämförelse.
Babitz fångar framför allt monotonin i arbetsuppgifterna, som går ut på att vänta på rika kunder, sminka sig och tjöta med arbetskamraterna. Strippandet framstår varken som förnedrande eller Moulin rouge-glamouröst – utan bara som urbota tråkigt.
Inte minst på grund av gnället från de manliga besökarna, som betraktas som ”patienter” och alltid vill samma sak: ”Varför får jag inte knulla dig? Vi är ju med i EU”.
I början är Babitz stolt över sitt kneg och jämför sig med Uma Thurmans viga actionhjälte i Kill Bill.
Men snart blir belysningen på klubben K allt svagare. Kollegor dör i ghb-överdoser. Våldet från Avenyn tränger sig på. Exakt vad det är
som får henne att till slut lämna källaren framgår inte riktigt. Kanske bara en längtan efter dagsljuset.
Det pretentiösa konst-omslaget är lite missvisande, och man hade kunnat kapa några av de otaliga drömsekvenserna.
Men annars är Bakom den nakna huden en lysande berättelse om skitjobben, om vad människor i detta land är är beredda att göra för pengar. Den rör inte bara världen innanför de mörktonade rutorna.
