Från Satan till Sankta

Carsten Palmær om den mörka sanningen bakom dagens Lussefirande

Uppdaterad 2018-12-07 | Publicerad 2017-12-13

Linnea Hennersten från Lidköping som Lucia.

Vart tog de vägen?

Gymnasister och högstadieelever, rödögda och glåmiga med en glitterstump i håret, märkta av en genomfestad natt som nödtorftigt maskerats till uppvaktning av lärare. För några decennier sedan mötte man dem överallt på morgonen den 13 december.

För min inre syn kan jag ännu se dem: Alla är barn och de tillhör det bakfulla folket.

Numera ser man dem aldrig irra omkring i det grå gryningsljuset. Men anade barnen någonsin att de var bärare av en lång nordisk tradition som har mycket lite att göra med den heliga Lucia från Syrakusa?

Genom århundradena har stökiga svenska ungdomar dragit från gård till gård, bankat på porten, sjungit en stump och undfägnats med brännvin och en bit mat. Ursprungligen för att skrämma bort onda andar.


Ty enligt den julianska kalendern – som gällde i Sverige fram till 1753 – var den trettonde december den mörkaste natten på hela året. Då gällde det att stanna inomhus, hålla reda på ungarna, täta fönster och dörrar och stänga spjällen. För tvärs över den svarta himlen drog en kvinnlig demon vid namn Lussi.

Lussi rider på stormen i spetsen för lussefärden, ett tåg av fördömda själar: mördare, självspillingar och gråtande barn som dött odöpta. Ibland byter hon kön och miljö och blir Lussegubben, som forsar fram genom bäckar och åar i sällskap med allsköns skrymt och oknytt. Lussegubben kan också dyka upp under namnet Lusse-Per eller Lucifer. Då är det den Onde själv som straffar människor som inte gjort sitt arbete färdigt före jul genom att förstöra deras verktyg.

Så trodde man i Norge och Västsverige.

Norr om Dalälven var Lucia ett annat namn för Lilith, Adams första hustru, som övergivits av både maken och Gud och blivit stammoder till vittror och annat underjordiskt småfolk.

På många håll skulle man vara uppe hela natten och slakta grisen klockan tre. Somliga åt frukost mitt i natten, gick och la sig och gick upp och åt frukost igen, ungefär som Owe Thörnqvists pappa i odödliga Hemma.


Håkan Strömberg har skrivit en trevlig och översiktlig liten bok där han går igenom de till synes motsägelsefulla traditionerna. Större delen av boken handlar om det moderna firandet, initierat i form av Luciatåg av tidningen Stockholms Dagblad 1927. Då firades julskyltningen av en ”nordisk skönhet” till häst, åtföljd av tärnor, tomtar och stjärngossar. Pepparkaksgubbarna kom senare, bagarna fanns bara i Göteborg och Judas med pungen fick sparken ur Stockholms Luciatåg redan 1928.

Strömberg är historiker av facket. Han gillar skriftliga källor och vill ha ordentligt på fötterna när han tvingas röra sig i myternas utmarker. Följaktligen är han mycket skeptisk till de artonhundratalsforskare som ville koppla ihop Luciafirandet med Fröja och andra fruktbarhetsgudinnor i asatron.

Där håller jag inte med honom. Från Nordkalotten till Alperna vimlar det av folktro och sedvänjor som går ut på att människan vid tiden för vintersolståndet ska vara vaken hela natten, äta kopiöst och dricka sig full. Ett kvinnligt väsen, med eller utan ljus i håret, är centralt i sammanhanget. Hon kan vara ond eller god, hon straffar eller belönar, hon kan heta Lussi eller Hulde eller Holda; som Berchta uppträder hon i spetsen för en härskara av kvinnor med skäror i händerna. Nog borde detta ha rötter i fertilitetskulten.


Var kommer då Sankta Lucia in i bilden? Den fromma sicilianska jungfrun som rev ut sina ögon för att en karl sagt att de var vackra?

Kristendomens seger i Europa blev början på en månghundraårig kamp om årstidsväxlingarnas folkfester, där prästerskapets maningar om allvar och besinning krockar med allmogens dragning till fylleri och spektakel. Det är en lång och jämn strid, där överheten vacklar mellan att försöka förbjuda festandet och att ge det en religiös prägel.

Ofta landade striden i en kompromiss. Man slog ihop de kyrkliga högtiderna med de hedniska orgierna. Jesu födelsedatum fastställdes till tiden för de romerska saturnalierna och vintersolståndet. Och när svenskar firar midsommarafton firar resten av Europa Johannes Döparens natt.


Nordbornas nedärvda längtan efter glödgat brännvin, levande ljus och fett fläsk i årets mörkaste tid kunde kyrkan aldrig rå på. Helgonet Lucia och demonen Lussi förenades i samma gestalt. Firandet av ljusets vändpunkter skiftar form, men behåller sitt grepp om själarna.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln