Elegante, Ferrante!
Kristofer Folkhammar sugs med i hemliga succéförfattarens klaustrofobiska skilsmässoroman
Uppdaterad 2017-10-15 | Publicerad 2017-10-14
Dagar av ensamhet börjar med att någon släpper taget. Därför faller någon annan. Olga, 38, står som förstenad vid diskhon i Turin, Italien, efter att hennes man, Mario, meddelat att han tänker lämna henne. Han tar på sig skulden för allt. Han har haft en jobbig barndom, struliga ungdomsår. Han inser, efter femton år med Olga, att han är oförmögen till äkta känslor.
Det är förstås lögn. Han är kär i en annan kvinna, ska det visa sig.
Genom romanen följer vi Olgas ilska och sorg, allt längre ner i övergivenhetens mörker. Från chockartat uppbrott till utmattad resignation. Från skitig diskbänk till kuslig hallucination.
Hon är så jävla arg. Hon tappar det. Och jag sugs med fullständigt i hennes berättelse.
Olga är skarp och reflekterande i sin förtvivlan, i kontrast till hennes aggressiva repliker där allt bubblar över – gentemot Mario, deras barn, grannen som söker kontakt, telefonbolagets anställda. Hon är så jävla arg. Hon tappar det. Och jag sugs med fullständigt i hennes berättelse.
Dagar av ensamhet var en storsäljare i Italien långt innan Elena Ferrante erövrade världen med sin Neapel-svit, som inleddes på svenska 2016 med Min fantastiska väninna. På många sätt skiljer sig Olgas koncentrerade, stramt klaustrofobiska berättelse från succé-kvartettens precisa, men ändå sirligt utbroderande sätt att via två väninnors klass- och bildningsresor fresklikt skriva fram en brännande, svårfångad relation och ett brutalt italienskt samhälle post Andra världskriget. Kvartetten handlar om att klättra. Dagar av ensamhet om att falla.
Den är också våldsam. Men mer sluten i sin dramatik. Våldet i Neapel-sviten är så tydligt en förlängning av klassamhällets våld, och ett patriarkalt våld. Glasbitarna i maten, myrgiftet i hunden och Olgas grepp när hon attackerar Mario och sliter sönder hans skjorta på öppen gata är mer inbundet i ett ursinnigt psyke, än kopplat till ett vansinnigt samhälle. Trådarna ut ur den alltmer förfallna, instängda lägenheten sträcker sig sällan längre än till Olgas barndom, och berättelsen om La Poverella, den stackars kvinnan som blev galen när hennes man lämnade henne.
Men en sak som finns i båda verken. Något som för mig alltmer framstår som det typiskt ”ferranteska”: Sättet som berättelserna får energi av opålitligheten, eller den psykologiska svajigheten, hos jag-berättaren. I Neapel-sviten finns hela tiden en underliggande undran – ett hot, på sätt och vis – om hur mycket det är berättarens projektioner och fantasier som målar fram den fantastiskt stenhårda väninnan Lilas olika triumfer.
Att Olgas medvetande svajar är uppenbart. Barnens undrande blickar utgör en tidig antydan om hur krisen förändrar henne, till den grad att en sorts sorgens fantomer träder fram runt henne: ”De stirrade så underligt på mig att jag tänkte att de liksom en del personer i spökhistorier kunde se mer än vad som fanns att se.”
Hon tänker på sex. Plågar sig själv med fantasier om Marios nya hora. Det är där någonstans hon blir främmande för den egna kroppen. Det är där någonstans La Poverella börjar spöka på allvar.
Och i och med det börjar även romanens verklighet gunga.
Det väcker en särskild sorts engagemang i läsningen. Jag genomskådar karaktärerna, tror mig veta bättre än dem, tror mig märka när de ljuger för sig själva, tror mig se när de inte avbryter sina livslögner i tid. Och det gör ont. Eftersom det inte finns något sannare i människolivet än att ljuga om det som sårar oss.
Jag kommer att tänka på Christine Falkenlands lysande roman Sfinx från 2011. Olga har en svenskspråkig syster i kvinnan som inifrån vulkanisk avundsjuka skriver brev till sin exmans nya, vackra, rika fru. Romanerna delar den så på pricken överlastade och teatrala gestaltningen av att ha blivit lämnad. Med ungar att ta hand om och otillräckligt pynt att göra sig sexig med. Där det i ensamheten vecklar ut sig kusliga skuggor. Som får eget liv. Som ett försvar. Eller som ett sätt att bara ytterligare plåga sig själv.
Berättarrösten hos hennes hjältinnor är obarmhärtigt glasklar.
Det går inte jättebra för Olga. Men en av romanens mest originella styrkor är det stillsamt, avklingande slutet, där hon verkar landa och resa sig. Inte från en lyckosam vändning i botten av krisen, eller från tröstande insikt. I stället verkar hon i en märklig uppgivenhet lära sig att leva med sina spöken.
Hon är så skicklig, Ferrante. Så precis i sina iakttagelser och så förföriskt lätt att läsa. Berättarrösten hos hennes hjältinnor är obarmhärtigt glasklar. De melodramatiska scenerierna bär effektivt fram deras öden. Och ändå: så komplexa och mångbottnade romaner. Läs henne. Fortsätt läs henne.
