Den ståndaktige kommunisten

Jan Myrdals skamlösa öppenhet när det gäller kåthet och sex har udden riktad mot en nymoralistisk samtid

Uppdaterad 2019-05-04 | Publicerad 2019-04-25

Myrdals försök till uppgörelse med sig själv slutar med ett omänskligt porträtt. ”Här finns ingen gestaltad sorg, smärta eller besvikelse. Här finns snarare ett karlaktigt väjande för svaghet”, skriver Tomas Lappalainen.

Jan Myrdal sitter i den katedral av Jan Myrdal som består av Jan Myrdalbiblioteket och Jan Myrdalbibliotekets arkiv och skriver om Jan Myrdal. Syftet är att sanningsenligt gå till rätta med jagets benägenhet att frisera och lägga bilden av sig självt till rätta, att ”skala löken”, ”att skära i pulpan”. 

Till att börja med går det inte så bra, även om ett och annat klokt blir sagt. Så skriver han klarögt om döden och döendet, och inte minst om hur den som har turen att dö eller själv lyckas avsluta sitt liv i tid slipper det vidriga lidandet i ”vårt traditionella nordiska åldershelvete”. Eller om hur vi generellt marginaliserar äldre författare. Hur kommer det sig att en triumferande ungdom i vår kultur i generation efter generation tar sig rätten att ogiltigförklara traditionen?


Men i stället för att ”skära i pulpan” blir det inledningsvis mest mångordigt tal egen sak. Ja, Myrdal är ofta på väg mot, och drar också ibland, slutsatser om att han är bättre, sannare, mer seende än andra. Då och då tar han hjälp av marxistiska metaforer när det gäller andra intellektuella som ideella reflexer av materiella förhållanden, men lyckas inte förklara på vilket sätt hans eget medvetande lyckas undkomma metaforens inte helt konturskarpa maskor.

Bestämda idiosynkratiska åsikter förekommer i olika frågor, som att man efter en bypassoperation ska säga nej till vårdpersonalen, ”handgripligen om nödvändigt”, när de vill ge en smärtlindring. På så vis tar man sig snabbast upp ur sjuksängen och minskar risken för depression. Eller att kvinnor ogillar cunnilingus utförd med skäggstubb.

När Myrdal som 90-åring skriver att han fryser och känner sig ensam hajar man till, och det slår en att han i övrigt ger ett så märkligt omänskligt porträtt av sig själv

I en jagbok med en självavslöjande ambition som den här kan man undra över oförmågan att ens framkasta självkritiska hypoteser som kunde förklara jagets emotionella isolering. Bland barn, barnbarn och exfruar är det bara tre personer som inte brutit kontakten med författaren, och Myrdal undrar om ens någon av dessa tre vore beredd att tala väl om honom, ens när han är död.

2008 gifte sig Myrdal med Andrea Gaytan Vega. Idag är de skilda.

När Myrdal som 90-åring skriver att han fryser och känner sig ensam hajar man till, och det slår en att han i övrigt ger ett så märkligt omänskligt porträtt av sig själv. Här finns – trots det stundom uppslitande materialet och trots att vi har att göra med en mycket skicklig författare – ingen gestaltad sorg, smärta eller besvikelse. Här finns snarare ett karlaktigt väjande för svaghet. 

Men någonstans i mitten av boken börjar det brännas, och det rör sex.

Till och med när det gäller en sådan sak som att frysa skiner det igenom att författaren är stolt över att i livet han kunnat uthärda kyla, och inte nog med det, han förklarar sin nuvarande frusenhet med att han, likt pensionerade brittiska kolonialöverstar, så länge levt på varmare breddgrader att kroppen ställts om för gott.  


Men någonstans i mitten av boken börjar det brännas, och det rör sex. Här går Myrdal med sanningen som vapen till storms mot skammen och i den striden är det som om texten glömmer jaget, och läsaren kastas handlöst in att dela en mer än sjuttio år gammal och liksom självlysande fascination för ”fittan”. En fascination som inte upphör, men en han sedan barndomen vetat att han måste hålla hemlig. I avsnittet ”Att vakna kåt på sitt nittionde” känner Myrdal igen tankar han hade redan som sjuåring när han ser en kvinna på ICA Kvantum: ”Hon går där och har som alla kvinnor en fitta under kläderna.” Myrdal kastar skammen över bord och beskriver sina sexdrömmar. Men inför vissa drömmar blir skammen för stark och den nyfikne läsaren snuvas på konfekten. 

Hur som helst ringar Myrdal in ett förtryck som finns runt omkring oss när han skriver: ”Fast som gubbe blir man när man sedan ser sig i rakspegeln en snuskgubbe.” Något som naturligtvis också gäller gummor.


Den unge Myrdal läser i USA antropologisk litteratur om hur sexualiteten är helt olika tabuerad i olika kulturer: ”Mitt rum längst bort i korridoren däruppe på Riverside Drives elfte våning blev på natten ett tillhåll för vilda masturbatoriska fantasier och syner. Jag vred på det moraliska kalejdoskopet och fördes att röra mig runkande i tid och rum mellan olika kulturer som jag skapade med skiftande och motsägelsefulla moralismer.”

Myrdal i Vietnamdemonstration, Stockholm, 1967.

När han skildrar sin ungdom känner man som svensk en viss stolthet över vår i förhållande till andra kulturer relativa jämställdhet i sexuella frågor. När en amerikan till Myrdal säger att han ”haft” en svenska fräser han:

– You haven’t had anybody. You have been had by a normal Swedish girl.

Myrdals skamlösa öppenhet när det gäller kåthet och sex har udden riktad mot en nymoralistisk samtid. Vore jag hänvisad till blott min egen generation skulle jag säga att han har rätt.

Men ser man på de 30-40-åringar som driver den tongivande stand-up och podcastscenen i framför allt Malmö blir bilden mer splittrad. Kulturproducenter som Liv Strömqvist, Ola Söderholm, Caroline Ringskog Ferrada-Noli, K Svensson, Jonathan Unge med flera är i min förnimmelse långt mindre förljugna på området än den traditionella kulturoffentligheten.


Jag har en idé om hur offentligheten har förändrats. För några decennier sedan fanns det en grupp män som man kunde kalla ”rytare”. De var intellektuella på tidningar eller universitet, och i kraft av sitt stil- och kunskapskapital röt de i kulturella och politiska frågor. De hette sådant som Tingsten, Hedenius, Lagercrantz, Lindqvist, etcetera.

Någon utförligare argumentation kunde det sällan handla om då formatet var begränsat till tidningsartikelns.

Myrdals borrande med språket är en lidelsefull, och stundtals mycket vacker, gåva till litteraturhistorien

Allmänheten förhöll sig till dessa rytare, idoliserade dem ofta, då offentligheten ännu var en mycket hierarkisk institution. En sorts kulturell Du-reform, och framför allt internet, har slagit ut samhällets benägenhet att lyssna på dessa rytare och därför har de försvunnit in i en galax som består av väldigt många och mycket mindre stjärnor.


Jan Myrdal erövrade på 60- och 70-talen positionen som den kanske ledande vänsterrytaren. Den tiden är över, och många av hans positioner (Pol-Pot, Mao, Rushdie ) ter sig svårförsvarade. 

Men Myrdals borrande med språket är en lidelsefull, och stundtals mycket vacker, gåva till litteraturhistorien.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln