Här kommer alla känslorna
Uppdaterad 2015-11-20 | Publicerad 2015-10-10
Ann Charlott Altstadt: Marcus Birro har bara en stilistisk sträng
Jag undrar om det är ett manligt drag att storbildsprojicera sin egen person på Sverige, som land.
Missförstå mig rätt. Jag är den första att använda strukturella förklaringar och ogillar skarpt hur kvinnor i offentligheten spelar ut könskortet, säkra i sadeln, då alla vet att vita medelålders män i dag per definition är och måste ha fel.
Men jag kommer faktiskt inte på en enda kvinna som likt exempelvis Marcus Birro har som favorittema att låta vårt land inte bara negativt spegla utan också (bort)förklara varje nedgång i sinnestämning, liv och karriär.
Det är en egen genre där Ulf Lundell är en av fixstjärnorna då han velat emigrera i årtionden. Och supermäklaren Fredrik Eklund flydde till USA och tvingades bli bögporrskådis på grund av SVERIGE.
2011 trodde Birro att han kunde aspirera på ordförandeposten för KD och samtidigt leda ett debattprogram i TV 4. När han, såklart, inte fick programledarjobbet skyllde han på sin naivitet, men samtidigt sa han att man inte får vara naiv i landet Sverige. Som om det skulle vara okej någon annanstans i världen.
Han fortsätter i dagbokssamlingen Fyra årstider med Birro att (samman)blanda personliga erfarenheter och iakttagelser med samhällskritik à la Sverigebrottning. Jag undrar varför det är så svårt att ta honom på allvar.
Det har varit ett tufft år för medie-fenomenet Marcus Birro: kicken från Expressen, utstötningen från offentligheten och skilsmässan. Mot den bakgrunden vill han i Fyra årstider med Birro guida oss med korta texter om kärlek, Gud, försoning, yrkesliv med mera.
Som vanligt använder han sitt eget jag som stämgaffel för en ständig ström av starka känslor som överröstar allt.
Hur Marcus Birro mår och känner dag för dag är en för entonig klangbotten för det alltför storslagna personliga, det osmälta politiska och det knapphändigt privata. Det är helt okej att inte vilja lämna ut sig i offentligheten även om ett självreflekterande perspektiv i spjärn mot verkliga händelser skulle ha varit så mycket mer intressant.
Birro låter i stället vardagsögonblick fungera som avstamp för mer eller mindre poetiska utfall för Gud och Italien mot Sverige och Svenska kyrkan. Han rationaliserar sin roll i offentligheten. Det anslaget blir långtråkigt då Birros formuleringskonst består av att slarvigt sätta ihop meningar med alltför stark dramatisk laddning.
Birros problem är att han är så mycket bättre på att känna än att tänka, att infallsvinkeln är hans egen begränsade subjektivitet och att han bara har en stilistisk sträng på lyran: nämligen att fläska på. Hans gudstro genomströmmar allt i Fyra årstider med Birro men varför låter det som en affärsidé?
Det finns ingen tystnad, inget tvivel, inga nyanser. Det finns bara en dåligt formulerad copytext. Han menar att Sverige behöver Gud och Jesus. Men vad skulle bli bättre och vad ska vi ha dem till, förutom som utgångspunkt för Birros uttröttande poesiförsök?
Birro leder tankarna till hårdrocksparodidokumentären The Spinal Tap, där en av medlemmarna i bandet försöker höja ljudet genom att själv sätta dit en elva efter tio på förstärkarens volymratt. Birro börjar alltid på max och sedan försöker han öka.
Och då precis allt filtreras genom hans egna erfarenheters narcissistiskt begränsade men megalomaniska perspektiv låter allting alltför grandiost eller som självömkande bittert gnäll.
Det är synd, för när Birro inte är slapp – som han var när han i sina Expressen-krönikor påstod att Jesus besökte Rom eller att RFSL propagerade för bordeller – sätter han fingret på viktiga frågor.
Jag tror som han, att privilegierade storstadsjournalisters isolerade perspektiv har bidragit till SD:s framgångar.
Jag tycker också att en viss sorts feministisk retorik kring vita medelålders män är helt uppåt väggarna. Och det är helt klart att de kristna i Mellanöstern har fördrivits/massakrerats och att det är vissa muslimska grupperingar som gjort Malmö känt för antisemitism.
Den svenska offentligheten är extrem trång, det är sant. Men Birro saknar intellektuell förmåga att lyfta dessa frågor, liksom att utveckla resonemang bortom egenkära känsloutbrott.
Då hans massiva högtidlighet grundas i extrem självupptagenhet blir hans texter till pekoral.
Känn mindre, tänk mer Marcus Birro!
